Il Finale

Då var sagan all.
Kursen är slut, den sista kyrkan inventerad och det sista glaset urdrucket. Vi har haft det bra i Rom och Rom har haft det bra med oss.


De fantastiska flickor som har levt och verkat med mig i Rom under hösten heter Sofia, Åsa, Cecilia, Moa och Elin.
Vår mentor, ledsagare och livscoach heter Sabrina.

Jag heter Oskar och tackar härmed för mig.

Arrivederci Ragazze, arrivederci Roma!

Produktiviteten

Efter många sömnlösa nätter, flera sammanbrott av ren desperation och massiva ångestfyllda pass bland institutets bokhyllor är min produktiva insats i denna kurs avslutad. Alla PM är klara och min sista presentation genomfördes idag i hällande regn, hagelskurar och dundrande åska i Cittá Universitaria.

Dags att fira lite:

Digerdöd?

Onda andar i form av virus har drabbat kursen och 50% av deltagarantalet har insjuknat i förkylningar, feber, halsfluss och annat smått och gott. Inte undertecknad dock som antagligen har helgens inmundigande av brännvin från Umbrien och mörk öl från Irland att tacka; det bränner bort det mesta av ondo.
Men olyckan drabbade ändå i och med att Arsenal plockade hem tre poäng i derbyt mot det strålande Chelsea på grund av en viss holländares regelvidriga off-side mål, som av någon outgrundlig anledning inte noterades av tre herrar i gult men däremot av 70 000 på läktaren och alla de som såg matchen via television. SKANDAL.

Som en hälsning till mina sjuka kamrater som ligger nedbäddade i instutets britsar av halm och säckväv begrundar vi denna bild av mästaren själv.

Caravaggio - Bacchino malato

Första advent i Rom - Hur gör man?

På allmän begäran kommer här upplägget för Konstvetenskapliga kursen i Roms adventsfirande.
Vi kickar igång med julsånger, pepparkakor och allmänt mys på Institutet innan vi i samlad trupp beger oss till Birgittaklostret på Piazza Farnese där Svenska kyrkan har ett kapell. Gudstjänsten drar igång kl. 11.15 med livemusic och en äkta svensk kör (som sig bör). Efter det rör vi oss hemåt för lite mer trevligheter i julens anda med tända ljus, Jussi Björling, glögg och annat gott innan vi åter lämnar institutet för att gå till Lukasgården och Svenska kyrkans julbasar.
Jag såg att min kompis Ratzinger och hans killar i rött firar in advent i San Lorenzo fuori le Mura men det hoppar vi över. Dels vill vi hänga med svenskarna dels är San Lorenzo för liten. Ska vi gå på katolsk mässa är det de stora basilikorna som gäller så det blir lite drag.

Trevlig advent och God jul!
önskar Oscar och Benedictus (som har lovat att vara tomte i år)

Jag, Han och Hans hus.

Det börjar dra ihop sig, bara två veckor kvar nu och vi börjar alla blicka framåt. Det gäller även själva kursen då vi i fredags sade adjö till 1600-talet för att idag kliva in i 1700-talet. Vissa personer brukar hävda att det tar slut i Rom då, att konsten flyttar ut och till andra platser men även om det är så - vilket jag ställer mig lätt tveksam till - så ställs vi inför stora förändringar. I och med att Jesus polare nummer ett, Il Papa, bor i Rom så har väldigt mycket koncentrerats kring kyrkan som beställare. Väldigt mycket. Väldigt! Jag har aldrig besökt så många kyrkor i hela mitt liv och jag har aldrig stött på så många bilder av Kristus och hans crew någonsin. Det har blivit mycket men nu är det slut med det. Idag gick vi in i den sista kyrkan på kursen och flyttar hädanefter över fokus till adelns palats, borgerskapets hyreshus och pöbelns knarrande små stugor och det ska bli fantastiskt! Dekadens, eklekticism och lite senare Benitos modernism.

Tack JC för dina fina hem och alla bilder på dig men nu ska du få vara ifred ett tag.

Gian Lorenzo Vs. Francesco

De senaste dagarna har en bitter duell utkämpat sig mellan la squadra Bernini och il gruppo Borromini. Berninigruppen gick ut hårt med preussisk effektivitet i analys och presentation medan Borrominigruppen satsade på emotionell inlevelse och dramatik. Den lysande Bernini såg länge ut att krossa den melankoliske Borromini med sin skulpturala behandling av rum och ceremoni tills den senares personliga öde med svärd i magen vände matchen.
Vem som vann vet vi inte - domarna tvistar fortfarande - men jag gissar på att matchen inte är över än!

Svänger han höger så dör jag!

Häromdagen var vi några stycken som bestämde att bege oss till Roms största shoppingcenter - Porta di Roma. Vad vi trodde skulle bli en trevlig eftermiddagsvisit i kommersialismens högborg utvecklades istället till en bisarr komedi i bästa slap-stickanda.
Det började med att stället - ett av Europas största - inte har någon hemsida som kunde berätta hur vi skulle ta oss dit men som tur är har ATAC, Roms samlade bussbolag, en tjänst som erbjuder reseanvisningar från punkt A till punkt B. För att vara extra säkra bad Cecilia institutets sekreterare om hjälp.
Det hela gick totalt åt pipsvängen. Efter fyra bussbyten (varav ett åt helt fel håll), tre olika ATACpersoners helt felaktiga anvisningar, 45 minuters väntan i ösande regn sjungandes julsånger och en märklig resa ut i skogen tvingade vi en busschauför att släppa oss på rätt hållplats. Den rätta hållplatsen var dock ingen hållplats utan en punkt mellan två motorvägar som ledde genom en viadukt till infarten till parkeringsgaraget. Så efter att i panik ha sprungit över nämnda motorväg kom vi till slut in i köpcentret, gåendes på bilvägen och underifrån hela komplexet. Normalt skulle resan ha tagit max 45 min, vi var på plats efter två och en halv timme... lite drygt.
När så allting stängde en halvtimme senare insåg vi problemet med att ta oss hem igen men efter lite förvirring, konstiga och felaktiga råd och blint irrande hittade vi rätt. Mycket tack vare tur och en förbarmande själ som mot alla odds talade engelska.
Italienarna är så konstiga. De bygger världens största shoppingcenter men förhindrar folk - AKTIVT - att ta sig dit.
Vi hade i alla fall en rolig kväll i förorten.

Bakom kulisserna

Idag vänder vi blickarna bort från Rom och riktar dem istället mot Uppsala och Salongens temadag Bakom kulisserna.
Om ni har möjlighet är det bara att bege er till Engelska parken för en heldag av föreläsningar gällande de mer praktiska sidorna av konstvetenskapen.

Läs mer här: Bakom kulisserna

Derbyt

Roma 1 - 0 Lazio

Inte dåligt, inte dåligt alls!
Det hade varit fruktansvärt om det var tvärtom.

Congratulazioni!

Idag gratulerar vi Konstvetenskapliga institutionen i Uppsala som fyller 90 år.
Silvio och jag kommer styra upp ett eget litet partaj här i Rom och enligt Silvio kommer det bli så här bra:


Många hälsningar/
Oscar och Silvio

Andrea

Tydligen firade de någon slags arméns dag i Rom igår. Medan jag satt inne och skrev om Bernini så paraderade de väpnade styrkorna på gator och torg och planen dundrade förbi i formation på himlavalvet.
Men till kvällen begav jag mig till Piazza del Popolo för firandets crescendo, en konsert med Andrea Bocelli. Nu när Pavarotti sjunger för änglarna så är Andrea den som italienarna går igång mest på och jädrans vilken pipa han har. Hela publiken grät och kastade rosor på scenen; till och med de barska generalerna som vanligtvis slipar bajonetterna till tal av Il Duce torkade tårar från kinderna medan le ragazze föll på knä för madonnan och i ragazzi ropade på "Mamma!".

Zoooo

Jag har en grej att jag måste besöka djurparken i varje större stad jag besöker. Det är lite konstigt men också rätt trevligt att flanera lite och titta på djuren. Om djurparken har pingviner får den pluspoäng och om den har en delfin- och sjölejonshow får den ännu fler pluspoäng. Om djurparken i fråga har dinosaurier får den maxpoäng men det har inte hänt än.

Alla djuren var på strålande humör och visade sig från sin allra bästa sida när jag och Elin var där.

Favoriterna var de sjukligt vackra aporna av en sort som
det är få förunnat att se både i det vilda och i fångenskap.

Trädgårdarna igen

Vi hade fått ett tips om att det inte långt från Caprarola och Bagnaia, i den lilla staden Bomarzo, låg en park som inte liknade någonting annat. Så efter lunch tog vi ett gemensamt beslut att utanför den egentliga exkursionen kolla in vad det var för något. Namnet lät lockande: Bosco dei Mostri eller Parco dei Mostri, "Monsterskogen" eller "Monsterparken" och ta mig tusan vad knasig den var:



Mystiska skulpturer uthuggna ur berget.


Lutande hus.



Monstergrottor och karthagiska stridselefanter.




Parken byggdes under mitten av 1500-talet av Vincio Orsini och är fylld med skulpturer och arkitektur som går tillbaka till antika myter och historier. Dess kraftigt oregelbundna plan beror på att de skulpturala verken fick passas in där berget tillät det men ökade samtidigt mystiken och överaskningsmomenten. Orsini anlade parken som en personlig och alternativ värld där han kunde dra sig undan med sina nära. Vi inom gruppen är däremot helt övertygade om att han byggde den för orgier och andra tvivelaktiga sammankomster.

Trädgårdarna

När vi var i Tivoli tidigare i höstas besökte vi självklart även Villa d'Este med dess fantastiska trädgårdar bestående av terrasser, fontäner och vattenspel. Trenden att smycka sina villor med vatten var tydligen något som spred sig bland kardinalerna i Vatikanens korridorer och en regelrätt tävling bröt ut om vem som kunde uppvisa det största huset med den knasigaste trädgården. På ena sidan har vi kardinal Ippolito II d'Este som satsade hårt på fontänerna och på andra sidan kardinal Alessandro Farnese som vi sett satsade på husbygget. Vid sidan om Alessandro stod även kardinal Gianfrancesco Gambara som i den lilla orten Bagnaia nära Caprarola byggde sig en egen park/trädgård med tillhörande casino: Villa Lante.
Så när vi var i Caprarola passade vi även på att bege oss till Bagnaia för att vandra runt i kardinalens trädgård med vår egen utsökta guide.




Bord med inbyggd ränna för vinkylning. Fantastiskt smart!





Kardinalens namn - Gambara - betyder kräfta. Alltså är parken full med kräftor.




Den här konstiga kräftan låg och solade magen i vinkylen trots att det var mulet ute.






Elin gillar trädgårdar; mer än vad som kanske kan anses som sunt.

The Farneses, part 2

För att avsluta studien kring familjen Farnese och deras väl artikulerade behov av att sätta sprätt på pengarna tog vi en tur till Caprarola och Villa Farnese. Villan som egentligen borde kallas palats eller som vi i norr skulle säga slott är ett imponerande bygge som inte har så mycket att göra med de agrara aspekterna av begreppet villa, istället var det kardinal Alessandro Farnese som tyckte att det passade bra med en sommarbostad i de kyliga bergen på behagligt avstånd från Rom och Vatikanen. Vilken tur då att familjen ägde Caprarola och att grundförutsättningarna för villan fanns med bastioner och allt. Familjens husarkitekt Giacomo Barozzi da Vignola skapade sedan på grundförutsättningarna den imponernade byggnaden.

Lustigt var att trots att vi var ensamma i det stora huset så var vi tvugna att springa runt som galningar för att hinna runt, ivrigt påskyndade av en ettrig liten kvinna. Men hon veknade lite till slutet och lät oss besöka en av trädgårdarna i alla fall.

Fokus Farnese avslutades senare med ett besök hos jesuiterna i Il Gesú, självklart också i grunden av Farnesefavoriten Vignola men med de viktiga tilläggen av Giacomo della Porta som tog över efter Vignolas död. Ett besök i kyrkan rekommenderas varmt vilken dag som helst kl. 17.30 för en show i Broadwayklass.

Lördag

Idag var det ledigt och som brukligt är i alla storstäder gav jag mig ut och flanerade lite. Mycket trevligt! Åskvädret som har parkerat över Rom den senaste veckan lät bli att visa sig, istället sken solen över den eviga staden.
Idag har jag även spenderat cirka två timmar på att redigera och organisera den ofantliga mängd bilder jag har på min dator, ett helsikes arbete som ändock måste tas itu med. Och som en liten belöning kommer här ett axplock av bilder från den senaste tiden i Rom. Varsågoda!

Gårdagens vin

Eftersom det är höst även här nere där det är varmt (det är bara lite mindre varmt) så stod det höstig mat på menyn idag. Huvudrätten bestod av involtini på kalv fyllda med smörstekta champinjoner och mozzarella. Till det en sallad på rucola och parmesan. Av någon outgrundlig anledning öppnade jag dock inte en flaska vin till maten!!! Utan dagens vin kommer istället från Florens då detta vin även det avnjöts till involtini och då passade utmärkt.

Restaurangen skall ha all eloge då vi bad om en flaska rött och en flaska vitt av husets vin och in dundrade två st. 1,5 L flaskor av helt okej Chianti. Bra jobbat Florens!

The Farneses

De sista dagarna den här veckan är tillägnad familjen Farnese och deras överdåd när det gäller arkitektur och konst och som verkligen exploderade efter att Alessandro Farnese lyckats roffa åt sig den heliga stolen. Vilken härlig karl; så fort han var installerad började han dela ut titlar, gods och gårdar åt de andra familjemedlemmarna som snabbt satte sprätt på pengarna. "That's what family's for" som de brukar säga på andra sidan Atlanten. Tur för oss som gillar konst att det fanns sådana härliga mecenater som verkligen utnyttjade att anlita de bästa av de bästa för att förhärliga familjen, legitimera rätten till makten och visa på hur mycket cash de hade. Idag gjorde vi Campidoglio och Palazzo Farnese och morgon är det Caprarola med Villa Farnese som gäller, det kommer bli Awesome!

Helgerån

Det var fruktansvärt.
Som en brölande massa i slaktfållan böljade de fram och tillbaka i Sixtinska kapellet. Odören av tätt packade människor från världens alla hörn stack i min näsa när den fuktiga vatikanluften blandade sig med andedräkt, svett och gud vet vad.
För det facila priset av 14€ kan dagens upplevelser bäst beskrivas som merkantilismens helgerån i templet.
Benedictus XVI's gettin' paid!

Taktiksnack

Imorgon ska vi till Vatikanen för att se Michelangelos verk i Sixtinska kapellet och Raphaels Stanzer så för att förbereda oss lite stannade vi på institutet idag för en hederlig föreläsning. Det var trevligt, det var som att bo på ett internat och för att spä på känslan lite klädde jag upp mig i pressade chinos, skjorta, slips och vattenkammat.
Men jag gissar att föreläsningen egentligen inte handlade så mycket om Michelangelo och Raphael utan mer om hur vi ska lägga upp taktiken för att inte bli nedtrampade av de förväntade horderna av turister som också ska dit. Sabrina ska nämligen inte med utan vi står moderslösa inför denna vår allra svåraste uppgift.
Planen är att anlända 08.37 då den första vågen av amerikaner vällt in men norrmännen/japanerna fortfarande sitter i bussarna, där finns vår öppning. Väl inne springer vi allt vad vi kan till Sixtinska utrustade med skygglappar för att inte lockas att stanna upp vid konsten på vägen dit. Förlorar vi någon vänder vi inte om; kursen kommer alltid i första hand! När luften tar slut i kapellet på grund av det förväntade anfallet av morgontrötta och spritdoftande svenskar/finländare gör vi chock uppför trappan till Raphaels Stanzer. Där turas vi om att spärra ingången för den spanska inkvisitionen av surmulna señoras från Sevilla innan det är var man/kvinna för sig själv till utgångarna. Går allt som det ska är vi utanför portarna 10.52 med en förväntad reducering av antalet kursdeltagare med 30%.

Måtte lyckan stå oss bi!

Sovmorgon

Idag sov jag till strax innan kl. två. Jag hävdar att det beror på att jag är slutkörd efter att ha pluggat så hårt men de andra envisas med att påstå att drinkarna vi drack igår har något att göra med det?!

Nåväl. Efter en lugn dag på institutet så gick jag, Sofia och Cecilia till utställningen om Belini på Quirinalen, den var rätt fin men det sjukaste såg vi när vi skulle gå hem. Man har en väldigt fin utsikt över staden från Quirinalen och på hela himlen såg vi gigantiska svärmar av småfåglar, gräshoppor eller gud vet vad. De rörde sig exakt som fiskstim och det såg antingen häftigt eller läskigt ut beroende på hur man är lagd. Cecilia hävdade bestämt att det var undergången som var över oss men jag tvivlar lite; sjukt häftigt var det i alla fall.

Nu vankas det lördagsmiddag hemma på institutet: kyckling i vin á la Cnowlén.
Kom in om du har vägarna förbi så bjuder vi på mat och vin!

Dagens inälvor samt Dagens sprit

Toskanas kullinariska läckerheter sprider sig för den gastronomiskt lagda långt utanför det traditionella fältet av vilt; som vildsvin och hare; fläsk från Cinta Senese och nöt som Bisteca Fiorentina. För att riktigt känna smaken av den gudomliga komedin rekomenderas kalvens tredje mage som undertecknad avnjöt en kväll utan att riktigt veta vad det var. Vi gissade alla på kalvens lunga men ack så fel vi hade. Och tur var det för som alla vet är kalvens tredje mage den i särklass mest smakfulla magen och betydligt bättre och exklusivare än de andra. Mmmmmm....

Då vi befann oss i denna mellanitalienska guldgruva behöver jag knappast antyda att vi drack, tvättade oss och borstade tänderna med Chianti, det säger sig självt.
Istället över till andra spännande törstsläckare. Florensresan innehöll både fina viner, bubbliga viner, brittisk öl, venetianska findrinkar och internationella skogshuggardrinkar som den halvliter Long Island Ice Tea jag och Carin Cnowlén bedövade våra smaklökar med en måndagkväll. Tack för det Carin!

Arrivederci Firenze; Ciao Roma

Tillbaka i storstan' efter en grym tid i Florens. Vi har haft det himla bra men är också komplett slutkörda, så vi är glada att vara tillbaka i den eviga staden. I slutet av vår lilla resa kände vi oss (var vi) sjukt äckliga i och med att vi "packade lätt" och dessutom uppvisar vi alla mystiska bett som vi gissar inte kommer från mygg utan från härliga små djur som frodas i dåligt städade hotellmiljöer.
Vi avslutade Florens med ett riktigt spektakel: Michelangelos Sagrestia Nuova i S. Lorenzo, familjen Medicis patronats- och gravkyrka. Själva kyrkan var fin, likaså storhertigarnas Cappella dei Principi men när man kom in i Sagrestia Nuova blev vi alla mer eller mindre saliga. Saken är ju den att vi nästan slentriantittar på konst i och med att vi ser så mycket men ibland hamnar man framför en fresk, ett porträtt eller en byggnad som tar andan ur en och som får en att minnas varför man läser konstvetenskap över huvud taget. Jag kunde se Torbjörn Fulton framför mig dra på i 180 om Lorenzo il Magnifico hit och Brunelleschi dit samtidigt som man antecknade så frenetiskt att pennan brann och pappret grät. Så när Sabrina var klar slog jag mig ner och spenderade nästan en timme i det lilla rummet och var riktigt, riktigt "konstvetenskaplig".

Så här gött hade vi det i Firenze:

Konstchock

Det är dåligt med inlägg nu - jag vet - men det är hektiskt tempo här i Florens. När vi inte tittar på konst tittar vi på amerikaner och när vi inte gör det så äter vi, dricker vin och whisky och undviker amerikaner. Sedan så är det ju hela grejen med att tråckla sig ut på den lilla avsatsen när det skall kommuniceras. Men i alla fall.
Mängden konst vi upplever under denna vår lilla kurs börjar göra sig påmind. Igår stod Ufizzierna på schemat, vi fick två timmar på oss vilket vi alla trodde skulle räcka till någorlunda. När en timme och en kvart gått och man inte ens hade börjat nosa på samlingarna utbröt hos alla en mindre panik och den stora jakten på favoritverken började. Det resulterade i att vi sprang runt som galningar och kastade blickar på mästerverk till höger och vänster för att kunna säga att "man sett dem" och för att sedan kunna undvara några minuter extra vid de verk man verkligen ville studera. Själv hittade jag inte riktigt Caravaggiosamlingen först och irrade runt i mörkret hos Giottoutställningen innan jag till slut efter många trappor och krökar kunde andas ut framför Bacchus. Fantastiskt är det enda jag säger men jag säger det igen: Fantastiskt!
Idag hade vi egen dag och jag tog mig till Palazzo Pitti som flera av de andra. Men storleken på palatset och omfattningen av konstsamlingen blev nästan övermäktig, det blev för mycket. Jag gled runt som i ett töcken och reagerade knappt på Rafael hit och Bronzino dit och då har det gått långt. Efter några timmar var jag tvungen att gå hem till hotellet, bädda ner mig och landa och så gjorde de andra också. Vi har överdoserat konst... vi är knarkare.

Awesome!

Jag lyckas snylta trådlöst internet från hotellet bredvid genom att sitta på den lilla avsats som våra balkongdörrar öppnar upp till. Tyvärr är signalen inte den bästa och himlen börjar mörkna så det får bli kort.

Florens är "f**king fantastic!" som de c:a 1,5 miljoner amerikaner som är här skulle säga. Förutom att både Texas, Kansas och Nebraska deporterar sina medborgare hit så är det en ynnest att få spendera tid i denna lilla pärla fullsmockad med konst, mat, vin och saker gjorda av döda kalvar. Inga skor än men väl en nätt liten handväska för män (tror jag, det kan vara en kuvertväska för kvinnor också).
I alla fall. Florens är finfint!

Mot Florens

Då var det dags att lämna den eviga staden för den toskanska myllans metropol: Firenze. Vi har packat idag och problemet som förut bara naggade lite har nu blivit akut. Jag måste ha nya skor, det här går inte. Självklart finns det hur mycket skor som helst i Rom men jag har väntat på att finna de ultimata; de som är tillverkade av en mycket, mycket gammal man i en liten, liten butik av skinnet från en späd, späd kalv. Men nu går det inte att vänta längre, Florens får äran att förse mig med de första paret skor. Grattis Florens!

Väl i Florens så har jag upptäckt att vårat schema inte innehåller en visit till S. Felicita och Jacopo da Pontormos mästerverk Deposizione. Skandal!
Tur då att vi har tid på söndag att fördriva bäst vi vill, jag kommer definitivt göra ett besök till mitt absoluta favoritverk från mannierismen.

Över vattnet

Skepp Ohoj seglarvänner!
Idag tog vi oss över Tibern till Trastevere för att besöka S. Cecilia in Trastevere och S. Maria in Trastevere. Nu kanske ni med anledning av rubriken tror att vi tog oss över Tibern med båt men så var icke fallet, Rom har utmärkta broar, det var bara för att påkalla uppmärksamhet.

Båda kyrkorna har senantika anor och har restaurerats och byggts om under seklerna med 800-tals, 1500-tals och 1700-talstillägg. Att vi besökte båda två var på grund av att vi skulle spana in Pietro Cavallinis fresker och mosaiker i dem som är av utsökt kvalitet. Så utsökt att vi nästan fick hålla tillbaka vår kära professora Sabrina när hon skulle berätta om dem.
Nu är fallet så att uppe hos nunnorna i S. Cecilia fick man inte fotografera och i S. Maria var det en pågående begravning så vi gjorde besöket kort där, tyvärr finns det alltså inga bilder på Cavallinis verk.
Däremot finns det bilder på Stefano Madernos utsökta skulptur av martyren St. Cecilia i kyrkan med samma namn:

Imorgon drar vi till Florens. För oss som gillar konst är det som att släppa lös ett gäng rävar i Skansens inhägnad för kaniner...

Dagens vin

Alla gillar bubblor och finns det i vinet är det extra fint:
Namn, ursprung och druva är mindre viktigt klockan två på natten men gott var det; så gott att vi plockade in fyra flaskor.

Lördag

Det är ju helg och därmed gör La Famiglia Svedese Rom osäkert.