Man blir egentligen aldrig klar med Caravaggio. En kanske inte alltför omstörtande slutsats, men likväl den sentens som kanske bäst sammanfattar intrycken från det fördjupande kursmoment ägnat konstnären som under fredagseftermiddagen avslutades med ett seminarium i institutets auditorium.
Då vi redan vid kursstart gavs i uppgift att formulera varsitt pro memoria ägnat valfri Caravaggio-skapelse, har den svårgripbare cavaliere Michelangelo Merisi i någon mening följt med oss resan igenom. I Rom är denne givetvis också ständigt närvarande, mer så då Galleria Borghese under hösten öppnade portarna till utställningen Caravaggio/Bacon (omnämnd nedan) vars affischer kan ses på alla möjliga och omöjliga platser i staden. Rom erbjuder ju därtill den mer eller mindre unika möjligheten att faktiskt se flera av Caravaggios målningar i kontext, i till exempel Contarellikapellet i S. Luigi dei Francesi.
Så vad kan man egentligen säga om en konstnär så intrasslad i sin egen mytbildning; som givit upphov till ett så omfattande och sammansatt forskningsfält; vars liv och konst tolkats och omtolkats i en mängd olika kontexter, i en mängd olika syften? Vari grundas vår tids oerhörda fascination för en samling målningar tillkomna under ett par decennier kring sekelskiftet 1600; och mer så, vari grundas vår, förefaller det som, än större fascination inför individen bakom dem?
Man blir egentligen aldrig klar med Caravaggio. Jag tror att vi stannar där. För nu.
/David
fredag 27 november 2009
söndag 22 november 2009
L'Ara Pacis a colori
Lite tunnsått med inlägg den senaste tiden, det får erkännas. Bättring utlovas de sista veckorna.
Vi har ju givetvis hunnit avhandla en hel del i kurshänseende när vi nu lämnat 1600-talet därhän (med undantag för Caravaggio, naturalmente, som gör anakronistiskt gästspel under kommande vecka) och istället klivit in i 1700-talet. Föreliggande inlägg gör emellertid en återkoppling till kursens första vecka, om ni minns (jag gör det knappt). Ett mindre sällskap från institutet, däribland undertecknad, är nämligen nyss hemkomna från Ara Pacis-museet, där vi under söndagskvällen givits möjlighet att stifta närmre bekantskap med den polykroma antiken. Det handlar om ett experiment med ljuskanoner som projicerar färger på kejsar Augustus fredsaltare och på så sätt rekonstruerar dess (förmodade) ursprungliga färgsättning. Ett teknologiskt underverk i sig och den suggestiva iscensättningen förstärktes ytterliggare av att soundtracket från Ridley Scotts Gladiator (!?) kongenialt fick ackompanjera det hela. För ett lite fylligare resonemang kring utställningen, som visats en gång tidigare, kan jag hänvisa till en understreckare i Svenska Dagbladet publicerad tidigare i år, författad av institutets direktör Barbro Santillo Frizell.
Nåväl, för er som inte hade möjlighet att närvara, så här såg det i alla fall ut:
Altaret så som vi är vana att se det, samt ett helt gäng med intresserade:
Alla var där (en av männen är alltså Roms borgmästare, jag är tyvärr inte säker på vem; kan vara mannen som vänder ryggen till)!
Sen satte det igång. Gradvis kom altaret att belysas och färgerna att träda fram:
... och lite mer:
Tills, finalmente!
Världsklass:
Sen rörde vi oss till den motsatta sidan av altarkonstruktionen och proceduren upprepades, men där såg det istället ut såhär:
Och såhär (populärt det här, som synes):
Yppersta världsklass:
Sämre söndagsaktivitet kan man tänka sig.
På återseende,
/David
Vi har ju givetvis hunnit avhandla en hel del i kurshänseende när vi nu lämnat 1600-talet därhän (med undantag för Caravaggio, naturalmente, som gör anakronistiskt gästspel under kommande vecka) och istället klivit in i 1700-talet. Föreliggande inlägg gör emellertid en återkoppling till kursens första vecka, om ni minns (jag gör det knappt). Ett mindre sällskap från institutet, däribland undertecknad, är nämligen nyss hemkomna från Ara Pacis-museet, där vi under söndagskvällen givits möjlighet att stifta närmre bekantskap med den polykroma antiken. Det handlar om ett experiment med ljuskanoner som projicerar färger på kejsar Augustus fredsaltare och på så sätt rekonstruerar dess (förmodade) ursprungliga färgsättning. Ett teknologiskt underverk i sig och den suggestiva iscensättningen förstärktes ytterliggare av att soundtracket från Ridley Scotts Gladiator (!?) kongenialt fick ackompanjera det hela. För ett lite fylligare resonemang kring utställningen, som visats en gång tidigare, kan jag hänvisa till en understreckare i Svenska Dagbladet publicerad tidigare i år, författad av institutets direktör Barbro Santillo Frizell.
Nåväl, för er som inte hade möjlighet att närvara, så här såg det i alla fall ut:
Altaret så som vi är vana att se det, samt ett helt gäng med intresserade:
Alla var där (en av männen är alltså Roms borgmästare, jag är tyvärr inte säker på vem; kan vara mannen som vänder ryggen till)!
Sen satte det igång. Gradvis kom altaret att belysas och färgerna att träda fram:
... och lite mer:
Tills, finalmente!
Världsklass:
Sen rörde vi oss till den motsatta sidan av altarkonstruktionen och proceduren upprepades, men där såg det istället ut såhär:
Och såhär (populärt det här, som synes):
Yppersta världsklass:
Sämre söndagsaktivitet kan man tänka sig.
På återseende,
/David
fredag 20 november 2009
Muralmåleri då och nu
Nu är det ånyo dags för ett avbrott på denna blogg i form av mig (Kerstin)!
Jag ägnar den här kursen åt att titta och försöka se. Inget konstigt med det, men det är svårare än man tror att verkligen SE saker. Hur som haver så brukar jag spana på min omgivning när jag likt en sann impressionist är ute och flanerar på gatorna, betraktandes det livliga livet och den rörliga rörelsen. Jag har även börjar samla lite på bilder i en mapp som jag kreativt har döpt till Street Art i brist på annat. För er som är intresserade av ett modernt uttryck filtrerat genom historia skulle jag rekomendera en tur till Borgheseparken och deras samling med byster som finns alldeles intill Villa Medici! De anonyma konstnärerna visar prov på kreativitet och en träffande porträttlikhet! Jag uppmanar er att verkligen TITTA på bilden av Savonarola (klicka för förstoring om så behöves), den är helt underbar!
Men för att övergå till en annan konstform. Att måla på väggar var det inga konstigheter med för några århundranden sedan. Idag har vi en rätt så annorlunda relation till väggmåleri. Så vad är skillnaden?
Hmm, att det fanns en beställare till måleriet förr, konstnären (eller hantverkaren som han var innan begreppet geniförklarad konstnär skapades) var styrd av vad beställaren ville ha och att man i regel målade i fresk VS att konstnären själv bestämmer hur och var verket ska sitta, kanske finns det en beställare med i bilden (?) och att tekniken idag är mer blandad men drar nog åt al secco.
Det senare kan kallas street art. Jag har ingen bra definition på begreppet men det tycks handla om en konst som utvecklas i de offentliga utrymmen, i regel konst som inte får bidrag av staten. Begreppet innefattar många olika typer av medium som man kan uttrycka sig med.
Efter att ha varit och besökt kyrkorna St Cecilia och St Maria i stadsdelen Trastevere (för vad som tycks vara eoner sedan) så fick jag på kort tid se båda formerna uttryckta på väggar. I St Cecilia hade Pietro Cavallini målat den Yttersta domen på 1200-talet. Här är en detalj från den.
När jag sedan bestämde mig för att ta ett litet planlöst strövtåg genom Trastevere tillbaka mot rälsbussen som hade tagit mig över Tibern till den västra delen av Rom, sprang jag på det här:
Konstnären är okänd, sannolikt har det varit flera olika mästare inblandade i det här verket. Tekniken är blandad, men tycks vara i al secco, datering okänd, men sannolikt sent 1900-tal eller tidigt 2000-tal. Det kan vara så att den har målats på i olika omgångar, vilket inte verkar helt osannolikt.
Är den här muralen inte fullkomligt bedårande?
Jag föll pladask för den och den talade till mig på en gång, de enkla men effektfulla och tydligt accenturerade linjerna, klara rena färger och lite otippat ikonmåleri (där arvet från Byzan nu helt utplånats). Jag har ännu inte lyckats lista ut exakt vad den säger till mig, men jag kan höra den viska om människors åsikter, om skönhet, om svunna tider i samtiden...
Är detta då konst?
För mig var det konst. Den tryckte på mina knappar som får neonskylten att blinka KONST. Den var vacker, den talade till mig, den överraskade mig och den har dröjt sig kvar i mitt sinne. Det är inte så lätt alla gånger att säga vad som är konst och vad som inte är det, många har skrivit böcker om vad de tycker är konst. Än finns det inget bra svar, bara teorier, och en del menar även att konsten som begrepp är död.
Förenklat kan man säga att det finns två skolor när man ska försöka bestämma vad konst är för något; den institutionella skolan - om tillräckligt många av rätt sorts personer säger att något är konst, så är det så, konst kan med andra ord vara vad som helst, så länge rätt personer ger sitt godkännade; och den essentiella skolan - konst är konst oavsett vad människor säger, vad som gör ett verk till konst är att det innehåller X, och om människor inte uppfattar att det är konst har de bara missat X (och borde antagligen försöka förfina sitt sinne).
Den essentiella skolan låter lite mer som jag tycker att konst borde vara, något som bara ÄR, inte något som BLIR för att människor säger så. Men problemet med den essentiella skolan är att man inte har lyckats lista ut vad X är för något.
Men jag har en lösning på detta problem!
Jag vet en som är mycket duktig på att avgöra vad som är konst, ibland behöver hon inte ens veta något om ett verk för att avgöra huruvida det är konst eller ej. Hon tycks besitta ett osvikligt väderkorn, en fulländad renässashärskare lärd inom alla områden och det är tur att det är så, tänk om den här typen av makt hamnade hos en amatör och lekman! Jag hittade hennes hemsida, kanske ska man mejla och be henne komma ut med en skrift om vad konst är så vi stackars planlöst vandrade själar kan ställa kompassen i rätt riktning =)
Jag ägnar den här kursen åt att titta och försöka se. Inget konstigt med det, men det är svårare än man tror att verkligen SE saker. Hur som haver så brukar jag spana på min omgivning när jag likt en sann impressionist är ute och flanerar på gatorna, betraktandes det livliga livet och den rörliga rörelsen. Jag har även börjar samla lite på bilder i en mapp som jag kreativt har döpt till Street Art i brist på annat. För er som är intresserade av ett modernt uttryck filtrerat genom historia skulle jag rekomendera en tur till Borgheseparken och deras samling med byster som finns alldeles intill Villa Medici! De anonyma konstnärerna visar prov på kreativitet och en träffande porträttlikhet! Jag uppmanar er att verkligen TITTA på bilden av Savonarola (klicka för förstoring om så behöves), den är helt underbar!
Men för att övergå till en annan konstform. Att måla på väggar var det inga konstigheter med för några århundranden sedan. Idag har vi en rätt så annorlunda relation till väggmåleri. Så vad är skillnaden?
Hmm, att det fanns en beställare till måleriet förr, konstnären (eller hantverkaren som han var innan begreppet geniförklarad konstnär skapades) var styrd av vad beställaren ville ha och att man i regel målade i fresk VS att konstnären själv bestämmer hur och var verket ska sitta, kanske finns det en beställare med i bilden (?) och att tekniken idag är mer blandad men drar nog åt al secco.Det senare kan kallas street art. Jag har ingen bra definition på begreppet men det tycks handla om en konst som utvecklas i de offentliga utrymmen, i regel konst som inte får bidrag av staten. Begreppet innefattar många olika typer av medium som man kan uttrycka sig med.
Efter att ha varit och besökt kyrkorna St Cecilia och St Maria i stadsdelen Trastevere (för vad som tycks vara eoner sedan) så fick jag på kort tid se båda formerna uttryckta på väggar. I St Cecilia hade Pietro Cavallini målat den Yttersta domen på 1200-talet. Här är en detalj från den.
När jag sedan bestämde mig för att ta ett litet planlöst strövtåg genom Trastevere tillbaka mot rälsbussen som hade tagit mig över Tibern till den västra delen av Rom, sprang jag på det här:
Konstnären är okänd, sannolikt har det varit flera olika mästare inblandade i det här verket. Tekniken är blandad, men tycks vara i al secco, datering okänd, men sannolikt sent 1900-tal eller tidigt 2000-tal. Det kan vara så att den har målats på i olika omgångar, vilket inte verkar helt osannolikt.Är den här muralen inte fullkomligt bedårande?
Jag föll pladask för den och den talade till mig på en gång, de enkla men effektfulla och tydligt accenturerade linjerna, klara rena färger och lite otippat ikonmåleri (där arvet från Byzan nu helt utplånats). Jag har ännu inte lyckats lista ut exakt vad den säger till mig, men jag kan höra den viska om människors åsikter, om skönhet, om svunna tider i samtiden...
Är detta då konst?
För mig var det konst. Den tryckte på mina knappar som får neonskylten att blinka KONST. Den var vacker, den talade till mig, den överraskade mig och den har dröjt sig kvar i mitt sinne. Det är inte så lätt alla gånger att säga vad som är konst och vad som inte är det, många har skrivit böcker om vad de tycker är konst. Än finns det inget bra svar, bara teorier, och en del menar även att konsten som begrepp är död.
Förenklat kan man säga att det finns två skolor när man ska försöka bestämma vad konst är för något; den institutionella skolan - om tillräckligt många av rätt sorts personer säger att något är konst, så är det så, konst kan med andra ord vara vad som helst, så länge rätt personer ger sitt godkännade; och den essentiella skolan - konst är konst oavsett vad människor säger, vad som gör ett verk till konst är att det innehåller X, och om människor inte uppfattar att det är konst har de bara missat X (och borde antagligen försöka förfina sitt sinne).
Den essentiella skolan låter lite mer som jag tycker att konst borde vara, något som bara ÄR, inte något som BLIR för att människor säger så. Men problemet med den essentiella skolan är att man inte har lyckats lista ut vad X är för något.
Men jag har en lösning på detta problem!
Jag vet en som är mycket duktig på att avgöra vad som är konst, ibland behöver hon inte ens veta något om ett verk för att avgöra huruvida det är konst eller ej. Hon tycks besitta ett osvikligt väderkorn, en fulländad renässashärskare lärd inom alla områden och det är tur att det är så, tänk om den här typen av makt hamnade hos en amatör och lekman! Jag hittade hennes hemsida, kanske ska man mejla och be henne komma ut med en skrift om vad konst är så vi stackars planlöst vandrade själar kan ställa kompassen i rätt riktning =)
fredag 13 november 2009
In your face!
Eftersom Francesco Borrominis arkitektur talar för sig själv får ni här:
och:
och:
Jag behöver väl knappast tillägga att Borromini, det missförstådda geniet av sin tid, vann en förkrossande seger i kampen mellan giganterna denna vecka. Gianlorenzo Bernini visade sig i början av veckan från sin allra bästa sida medelst fantastiskt fina presentationer av Bernini-gruppen, men det är naturligtvis inte lätt att stå sida vid sida med en man av Borrominis storhet. Vi ödmjuka Borromini-företrädare tar självklart inte åt oss äran av denna seger. Detta förbehåller vi vår gode vän Francesco. Må han vila i frid. Amen.
/Jessica
och:
och:
(Foto: T. S. Carlisle. Mina blev inte värdiga.)
Jag behöver väl knappast tillägga att Borromini, det missförstådda geniet av sin tid, vann en förkrossande seger i kampen mellan giganterna denna vecka. Gianlorenzo Bernini visade sig i början av veckan från sin allra bästa sida medelst fantastiskt fina presentationer av Bernini-gruppen, men det är naturligtvis inte lätt att stå sida vid sida med en man av Borrominis storhet. Vi ödmjuka Borromini-företrädare tar självklart inte åt oss äran av denna seger. Detta förbehåller vi vår gode vän Francesco. Må han vila i frid. Amen.
/Jessica
söndag 8 november 2009
Up the stairs and upping the ante
Under lördagen bestämde sig undertecknad för att ta mig an de, enligt utsago, 551 trappsteg som leder upp till Peterskyrkans allra högsta topp: Michelangelos dom. Till det facila priset av 5 € (för ytterliggare 2 € får man åka hiss, men det är en utgift för latmaskar och stackare med hjärtproblem) bjuds man här fin-fin utsikt över de romerska nejderna:
"I can see my house from here!"
Trappklättring, turistträngsel och trevliga vyer var emellertid inte vad som i första hand motiverade mitt återbesök till Vatikanen och kristendomens själva fokalpunkt. Nej, vad det hela ytterst handlade om var givetvis de sista taktiska kalibreringarna inför kursens mest laddade del, the clash of the titans: Gianlorenzo Bernini vs. Francesco Borromini.
Vi kursdeltagarna har indelats i två grupper - Bernini- respektive Borromini-gruppen - med ansvar för varsin del av nästkommande veckas tematiskt upplagda program. En vecka som nästan uteslutande ägnas de två rivaliserande 1600-talsgiganterna, vars insatser på ett genomgripande sätt kom att forma barockstaden Rom.
Fyra dagar i polemikens tecken väntar således och som devot Bernini-anhängare antar jag att det enda som återstår att säga är: bring it on, Borromini-gruppen!
/David
"I can see my house from here!"
Trappklättring, turistträngsel och trevliga vyer var emellertid inte vad som i första hand motiverade mitt återbesök till Vatikanen och kristendomens själva fokalpunkt. Nej, vad det hela ytterst handlade om var givetvis de sista taktiska kalibreringarna inför kursens mest laddade del, the clash of the titans: Gianlorenzo Bernini vs. Francesco Borromini.
Vi kursdeltagarna har indelats i två grupper - Bernini- respektive Borromini-gruppen - med ansvar för varsin del av nästkommande veckas tematiskt upplagda program. En vecka som nästan uteslutande ägnas de två rivaliserande 1600-talsgiganterna, vars insatser på ett genomgripande sätt kom att forma barockstaden Rom.
Fyra dagar i polemikens tecken väntar således och som devot Bernini-anhängare antar jag att det enda som återstår att säga är: bring it on, Borromini-gruppen!
/David
söndag 1 november 2009
Halvtid
Jo, det stämmer faktiskt. Vi har nu, då vi närmar oss den sjätte veckan, redan kommit halvvägs i kursen. Eller redan och redan, vi har ju de facto hunnit avhandla en hel del under resans gång. De gångna dagarna utgör i det avseendet givetvis inget undantag då vi bl.a. berört den s.k. motreformationen (ja, ja, jag vet att begreppet inte är helt oproblematiskt) samt aningen mer barocka (se parentes ovan) tendenser i den konsthistoriska progressionen. Under onsdagen avlades, som exempel, ett besök i Jesuitordens moderkyrka Il Gesù och där är det så här grant:
Jag kan därtill meddela att Jesuiterna dagligen (inklusive söndagar, that is) kl. 17.30 bjuder på ljusshow med ordensgrundaren tillika helgonet Ignatius av Loyola i huvudrollen. Fotografisk dokumentation av det spektakulära lilla exemplet på tidigmodern teknisk innovation och uppfinningsrikedom saknas tyvärr. Vad som i alla fall händer är att en målning i ett i tvärskeppet beläget kapell på något outgrundligt sätt hissas ned i själva altaruppsatsen, blottandes en nisch med en rikt dekorerad guldstaty föreställande den helige Ignatius. Allt givetvis dramatiskt, men smakfullt, iscensatt. Föreställningen benämns, kongenialt, Den barocka teatern.
Bland andra andliga övningar har vi, som omnämnt nedan, också hunnit med att kolla in Palazzo Farnese, eller, excusez moi, den franska ambassaden. Vad besöket förde med sig - förutom att vi fick möjligheten att se ett världsklass-palats från insidan, komplett med Annibale Carracci-dekorerat galleri och allt - var att vår avsky mot "turisten" som fenomen och beklaglig existens nådde nya, oanade höjder.
Ännu en vecka att minnas, med andra ord.
Imorgon ser vi fram emot fasadanalyser en masse.
På återseende,
/David
Jag kan därtill meddela att Jesuiterna dagligen (inklusive söndagar, that is) kl. 17.30 bjuder på ljusshow med ordensgrundaren tillika helgonet Ignatius av Loyola i huvudrollen. Fotografisk dokumentation av det spektakulära lilla exemplet på tidigmodern teknisk innovation och uppfinningsrikedom saknas tyvärr. Vad som i alla fall händer är att en målning i ett i tvärskeppet beläget kapell på något outgrundligt sätt hissas ned i själva altaruppsatsen, blottandes en nisch med en rikt dekorerad guldstaty föreställande den helige Ignatius. Allt givetvis dramatiskt, men smakfullt, iscensatt. Föreställningen benämns, kongenialt, Den barocka teatern.
Bland andra andliga övningar har vi, som omnämnt nedan, också hunnit med att kolla in Palazzo Farnese, eller, excusez moi, den franska ambassaden. Vad besöket förde med sig - förutom att vi fick möjligheten att se ett världsklass-palats från insidan, komplett med Annibale Carracci-dekorerat galleri och allt - var att vår avsky mot "turisten" som fenomen och beklaglig existens nådde nya, oanade höjder.
Ännu en vecka att minnas, med andra ord.
Imorgon ser vi fram emot fasadanalyser en masse.
På återseende,
/David
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)