L'Ara Pacis a colori

Lite tunnsått med inlägg den senaste tiden, det får erkännas. Bättring utlovas de sista veckorna.

Vi har ju givetvis hunnit avhandla en hel del i kurshänseende när vi nu lämnat 1600-talet därhän (med undantag för Caravaggio, naturalmente, som gör anakronistiskt gästspel under kommande vecka) och istället klivit in i 1700-talet. Föreliggande inlägg gör emellertid en återkoppling till kursens första vecka, om ni minns (jag gör det knappt). Ett mindre sällskap från institutet, däribland undertecknad, är nämligen nyss hemkomna från Ara Pacis-museet, där vi under söndagskvällen givits möjlighet att stifta närmre bekantskap med den polykroma antiken. Det handlar om ett experiment med ljuskanoner som projicerar färger på kejsar Augustus fredsaltare och på så sätt rekonstruerar dess (förmodade) ursprungliga färgsättning. Ett teknologiskt underverk i sig och den suggestiva iscensättningen förstärktes ytterliggare av att soundtracket från Ridley Scotts Gladiator (!?) kongenialt fick ackompanjera det hela. För ett lite fylligare resonemang kring utställningen, som visats en gång tidigare, kan jag hänvisa till en understreckare i Svenska Dagbladet publicerad tidigare i år, författad av institutets direktör Barbro Santillo Frizell.

Nåväl, för er som inte hade möjlighet att närvara, så här såg det i alla fall ut:

Altaret så som vi är vana att se det, samt ett helt gäng med intresserade:


Alla var där (en av männen är alltså Roms borgmästare, jag är tyvärr inte säker på vem; kan vara mannen som vänder ryggen till)!


Sen satte det igång. Gradvis kom altaret att belysas och färgerna att träda fram:


... och lite mer:


Tills, finalmente!

Världsklass:


Sen rörde vi oss till den motsatta sidan av altarkonstruktionen och proceduren upprepades, men där såg det istället ut såhär:


Och såhär (populärt det här, som synes):


Yppersta världsklass:


Sämre söndagsaktivitet kan man tänka sig.

På återseende,

/David