Grazie e arrivederci.
Alla prossima volta,
/David
lördag 5 december 2009
Coda
Det är inte utan ett visst vemod jag nu tvingas konstatera att kursen nått sitt slut och det blivit dags för mig att sätta punkt. Resan - för att använda en många gånger brukad metafor - har varit fantastisk och till lika delar upplevelse-, händelse- och innehållsrik. Tack till institutet, stort tack Sabrina, tack till mina kurskollegor och, sist men inte minst, tack Rom.
Grazie e arrivederci.
Alla prossima volta,
/David
Grazie e arrivederci.
Alla prossima volta,
/David
fredag 27 november 2009
Caravaggiologi
Man blir egentligen aldrig klar med Caravaggio. En kanske inte alltför omstörtande slutsats, men likväl den sentens som kanske bäst sammanfattar intrycken från det fördjupande kursmoment ägnat konstnären som under fredagseftermiddagen avslutades med ett seminarium i institutets auditorium.
Då vi redan vid kursstart gavs i uppgift att formulera varsitt pro memoria ägnat valfri Caravaggio-skapelse, har den svårgripbare cavaliere Michelangelo Merisi i någon mening följt med oss resan igenom. I Rom är denne givetvis också ständigt närvarande, mer så då Galleria Borghese under hösten öppnade portarna till utställningen Caravaggio/Bacon (omnämnd nedan) vars affischer kan ses på alla möjliga och omöjliga platser i staden. Rom erbjuder ju därtill den mer eller mindre unika möjligheten att faktiskt se flera av Caravaggios målningar i kontext, i till exempel Contarellikapellet i S. Luigi dei Francesi.
Så vad kan man egentligen säga om en konstnär så intrasslad i sin egen mytbildning; som givit upphov till ett så omfattande och sammansatt forskningsfält; vars liv och konst tolkats och omtolkats i en mängd olika kontexter, i en mängd olika syften? Vari grundas vår tids oerhörda fascination för en samling målningar tillkomna under ett par decennier kring sekelskiftet 1600; och mer så, vari grundas vår, förefaller det som, än större fascination inför individen bakom dem?
Man blir egentligen aldrig klar med Caravaggio. Jag tror att vi stannar där. För nu.
/David
Då vi redan vid kursstart gavs i uppgift att formulera varsitt pro memoria ägnat valfri Caravaggio-skapelse, har den svårgripbare cavaliere Michelangelo Merisi i någon mening följt med oss resan igenom. I Rom är denne givetvis också ständigt närvarande, mer så då Galleria Borghese under hösten öppnade portarna till utställningen Caravaggio/Bacon (omnämnd nedan) vars affischer kan ses på alla möjliga och omöjliga platser i staden. Rom erbjuder ju därtill den mer eller mindre unika möjligheten att faktiskt se flera av Caravaggios målningar i kontext, i till exempel Contarellikapellet i S. Luigi dei Francesi.
Så vad kan man egentligen säga om en konstnär så intrasslad i sin egen mytbildning; som givit upphov till ett så omfattande och sammansatt forskningsfält; vars liv och konst tolkats och omtolkats i en mängd olika kontexter, i en mängd olika syften? Vari grundas vår tids oerhörda fascination för en samling målningar tillkomna under ett par decennier kring sekelskiftet 1600; och mer så, vari grundas vår, förefaller det som, än större fascination inför individen bakom dem?
Man blir egentligen aldrig klar med Caravaggio. Jag tror att vi stannar där. För nu.
/David
söndag 22 november 2009
L'Ara Pacis a colori
Lite tunnsått med inlägg den senaste tiden, det får erkännas. Bättring utlovas de sista veckorna.
Vi har ju givetvis hunnit avhandla en hel del i kurshänseende när vi nu lämnat 1600-talet därhän (med undantag för Caravaggio, naturalmente, som gör anakronistiskt gästspel under kommande vecka) och istället klivit in i 1700-talet. Föreliggande inlägg gör emellertid en återkoppling till kursens första vecka, om ni minns (jag gör det knappt). Ett mindre sällskap från institutet, däribland undertecknad, är nämligen nyss hemkomna från Ara Pacis-museet, där vi under söndagskvällen givits möjlighet att stifta närmre bekantskap med den polykroma antiken. Det handlar om ett experiment med ljuskanoner som projicerar färger på kejsar Augustus fredsaltare och på så sätt rekonstruerar dess (förmodade) ursprungliga färgsättning. Ett teknologiskt underverk i sig och den suggestiva iscensättningen förstärktes ytterliggare av att soundtracket från Ridley Scotts Gladiator (!?) kongenialt fick ackompanjera det hela. För ett lite fylligare resonemang kring utställningen, som visats en gång tidigare, kan jag hänvisa till en understreckare i Svenska Dagbladet publicerad tidigare i år, författad av institutets direktör Barbro Santillo Frizell.
Nåväl, för er som inte hade möjlighet att närvara, så här såg det i alla fall ut:
Altaret så som vi är vana att se det, samt ett helt gäng med intresserade:
Alla var där (en av männen är alltså Roms borgmästare, jag är tyvärr inte säker på vem; kan vara mannen som vänder ryggen till)!
Sen satte det igång. Gradvis kom altaret att belysas och färgerna att träda fram:
... och lite mer:
Tills, finalmente!
Världsklass:
Sen rörde vi oss till den motsatta sidan av altarkonstruktionen och proceduren upprepades, men där såg det istället ut såhär:
Och såhär (populärt det här, som synes):
Yppersta världsklass:
Sämre söndagsaktivitet kan man tänka sig.
På återseende,
/David
Vi har ju givetvis hunnit avhandla en hel del i kurshänseende när vi nu lämnat 1600-talet därhän (med undantag för Caravaggio, naturalmente, som gör anakronistiskt gästspel under kommande vecka) och istället klivit in i 1700-talet. Föreliggande inlägg gör emellertid en återkoppling till kursens första vecka, om ni minns (jag gör det knappt). Ett mindre sällskap från institutet, däribland undertecknad, är nämligen nyss hemkomna från Ara Pacis-museet, där vi under söndagskvällen givits möjlighet att stifta närmre bekantskap med den polykroma antiken. Det handlar om ett experiment med ljuskanoner som projicerar färger på kejsar Augustus fredsaltare och på så sätt rekonstruerar dess (förmodade) ursprungliga färgsättning. Ett teknologiskt underverk i sig och den suggestiva iscensättningen förstärktes ytterliggare av att soundtracket från Ridley Scotts Gladiator (!?) kongenialt fick ackompanjera det hela. För ett lite fylligare resonemang kring utställningen, som visats en gång tidigare, kan jag hänvisa till en understreckare i Svenska Dagbladet publicerad tidigare i år, författad av institutets direktör Barbro Santillo Frizell.
Nåväl, för er som inte hade möjlighet att närvara, så här såg det i alla fall ut:
Altaret så som vi är vana att se det, samt ett helt gäng med intresserade:
Alla var där (en av männen är alltså Roms borgmästare, jag är tyvärr inte säker på vem; kan vara mannen som vänder ryggen till)!
Sen satte det igång. Gradvis kom altaret att belysas och färgerna att träda fram:
... och lite mer:
Tills, finalmente!
Världsklass:
Sen rörde vi oss till den motsatta sidan av altarkonstruktionen och proceduren upprepades, men där såg det istället ut såhär:
Och såhär (populärt det här, som synes):
Yppersta världsklass:
Sämre söndagsaktivitet kan man tänka sig.
På återseende,
/David
fredag 20 november 2009
Muralmåleri då och nu
Nu är det ånyo dags för ett avbrott på denna blogg i form av mig (Kerstin)!
Jag ägnar den här kursen åt att titta och försöka se. Inget konstigt med det, men det är svårare än man tror att verkligen SE saker. Hur som haver så brukar jag spana på min omgivning när jag likt en sann impressionist är ute och flanerar på gatorna, betraktandes det livliga livet och den rörliga rörelsen. Jag har även börjar samla lite på bilder i en mapp som jag kreativt har döpt till Street Art i brist på annat. För er som är intresserade av ett modernt uttryck filtrerat genom historia skulle jag rekomendera en tur till Borgheseparken och deras samling med byster som finns alldeles intill Villa Medici! De anonyma konstnärerna visar prov på kreativitet och en träffande porträttlikhet! Jag uppmanar er att verkligen TITTA på bilden av Savonarola (klicka för förstoring om så behöves), den är helt underbar!
Men för att övergå till en annan konstform. Att måla på väggar var det inga konstigheter med för några århundranden sedan. Idag har vi en rätt så annorlunda relation till väggmåleri. Så vad är skillnaden?
Hmm, att det fanns en beställare till måleriet förr, konstnären (eller hantverkaren som han var innan begreppet geniförklarad konstnär skapades) var styrd av vad beställaren ville ha och att man i regel målade i fresk VS att konstnären själv bestämmer hur och var verket ska sitta, kanske finns det en beställare med i bilden (?) och att tekniken idag är mer blandad men drar nog åt al secco.
Det senare kan kallas street art. Jag har ingen bra definition på begreppet men det tycks handla om en konst som utvecklas i de offentliga utrymmen, i regel konst som inte får bidrag av staten. Begreppet innefattar många olika typer av medium som man kan uttrycka sig med.
Efter att ha varit och besökt kyrkorna St Cecilia och St Maria i stadsdelen Trastevere (för vad som tycks vara eoner sedan) så fick jag på kort tid se båda formerna uttryckta på väggar. I St Cecilia hade Pietro Cavallini målat den Yttersta domen på 1200-talet. Här är en detalj från den.
När jag sedan bestämde mig för att ta ett litet planlöst strövtåg genom Trastevere tillbaka mot rälsbussen som hade tagit mig över Tibern till den västra delen av Rom, sprang jag på det här:
Konstnären är okänd, sannolikt har det varit flera olika mästare inblandade i det här verket. Tekniken är blandad, men tycks vara i al secco, datering okänd, men sannolikt sent 1900-tal eller tidigt 2000-tal. Det kan vara så att den har målats på i olika omgångar, vilket inte verkar helt osannolikt.
Är den här muralen inte fullkomligt bedårande?
Jag föll pladask för den och den talade till mig på en gång, de enkla men effektfulla och tydligt accenturerade linjerna, klara rena färger och lite otippat ikonmåleri (där arvet från Byzan nu helt utplånats). Jag har ännu inte lyckats lista ut exakt vad den säger till mig, men jag kan höra den viska om människors åsikter, om skönhet, om svunna tider i samtiden...
Är detta då konst?
För mig var det konst. Den tryckte på mina knappar som får neonskylten att blinka KONST. Den var vacker, den talade till mig, den överraskade mig och den har dröjt sig kvar i mitt sinne. Det är inte så lätt alla gånger att säga vad som är konst och vad som inte är det, många har skrivit böcker om vad de tycker är konst. Än finns det inget bra svar, bara teorier, och en del menar även att konsten som begrepp är död.
Förenklat kan man säga att det finns två skolor när man ska försöka bestämma vad konst är för något; den institutionella skolan - om tillräckligt många av rätt sorts personer säger att något är konst, så är det så, konst kan med andra ord vara vad som helst, så länge rätt personer ger sitt godkännade; och den essentiella skolan - konst är konst oavsett vad människor säger, vad som gör ett verk till konst är att det innehåller X, och om människor inte uppfattar att det är konst har de bara missat X (och borde antagligen försöka förfina sitt sinne).
Den essentiella skolan låter lite mer som jag tycker att konst borde vara, något som bara ÄR, inte något som BLIR för att människor säger så. Men problemet med den essentiella skolan är att man inte har lyckats lista ut vad X är för något.
Men jag har en lösning på detta problem!
Jag vet en som är mycket duktig på att avgöra vad som är konst, ibland behöver hon inte ens veta något om ett verk för att avgöra huruvida det är konst eller ej. Hon tycks besitta ett osvikligt väderkorn, en fulländad renässashärskare lärd inom alla områden och det är tur att det är så, tänk om den här typen av makt hamnade hos en amatör och lekman! Jag hittade hennes hemsida, kanske ska man mejla och be henne komma ut med en skrift om vad konst är så vi stackars planlöst vandrade själar kan ställa kompassen i rätt riktning =)
Jag ägnar den här kursen åt att titta och försöka se. Inget konstigt med det, men det är svårare än man tror att verkligen SE saker. Hur som haver så brukar jag spana på min omgivning när jag likt en sann impressionist är ute och flanerar på gatorna, betraktandes det livliga livet och den rörliga rörelsen. Jag har även börjar samla lite på bilder i en mapp som jag kreativt har döpt till Street Art i brist på annat. För er som är intresserade av ett modernt uttryck filtrerat genom historia skulle jag rekomendera en tur till Borgheseparken och deras samling med byster som finns alldeles intill Villa Medici! De anonyma konstnärerna visar prov på kreativitet och en träffande porträttlikhet! Jag uppmanar er att verkligen TITTA på bilden av Savonarola (klicka för förstoring om så behöves), den är helt underbar!
Men för att övergå till en annan konstform. Att måla på väggar var det inga konstigheter med för några århundranden sedan. Idag har vi en rätt så annorlunda relation till väggmåleri. Så vad är skillnaden?
Hmm, att det fanns en beställare till måleriet förr, konstnären (eller hantverkaren som han var innan begreppet geniförklarad konstnär skapades) var styrd av vad beställaren ville ha och att man i regel målade i fresk VS att konstnären själv bestämmer hur och var verket ska sitta, kanske finns det en beställare med i bilden (?) och att tekniken idag är mer blandad men drar nog åt al secco.Det senare kan kallas street art. Jag har ingen bra definition på begreppet men det tycks handla om en konst som utvecklas i de offentliga utrymmen, i regel konst som inte får bidrag av staten. Begreppet innefattar många olika typer av medium som man kan uttrycka sig med.
Efter att ha varit och besökt kyrkorna St Cecilia och St Maria i stadsdelen Trastevere (för vad som tycks vara eoner sedan) så fick jag på kort tid se båda formerna uttryckta på väggar. I St Cecilia hade Pietro Cavallini målat den Yttersta domen på 1200-talet. Här är en detalj från den.
När jag sedan bestämde mig för att ta ett litet planlöst strövtåg genom Trastevere tillbaka mot rälsbussen som hade tagit mig över Tibern till den västra delen av Rom, sprang jag på det här:
Konstnären är okänd, sannolikt har det varit flera olika mästare inblandade i det här verket. Tekniken är blandad, men tycks vara i al secco, datering okänd, men sannolikt sent 1900-tal eller tidigt 2000-tal. Det kan vara så att den har målats på i olika omgångar, vilket inte verkar helt osannolikt.Är den här muralen inte fullkomligt bedårande?
Jag föll pladask för den och den talade till mig på en gång, de enkla men effektfulla och tydligt accenturerade linjerna, klara rena färger och lite otippat ikonmåleri (där arvet från Byzan nu helt utplånats). Jag har ännu inte lyckats lista ut exakt vad den säger till mig, men jag kan höra den viska om människors åsikter, om skönhet, om svunna tider i samtiden...
Är detta då konst?
För mig var det konst. Den tryckte på mina knappar som får neonskylten att blinka KONST. Den var vacker, den talade till mig, den överraskade mig och den har dröjt sig kvar i mitt sinne. Det är inte så lätt alla gånger att säga vad som är konst och vad som inte är det, många har skrivit böcker om vad de tycker är konst. Än finns det inget bra svar, bara teorier, och en del menar även att konsten som begrepp är död.
Förenklat kan man säga att det finns två skolor när man ska försöka bestämma vad konst är för något; den institutionella skolan - om tillräckligt många av rätt sorts personer säger att något är konst, så är det så, konst kan med andra ord vara vad som helst, så länge rätt personer ger sitt godkännade; och den essentiella skolan - konst är konst oavsett vad människor säger, vad som gör ett verk till konst är att det innehåller X, och om människor inte uppfattar att det är konst har de bara missat X (och borde antagligen försöka förfina sitt sinne).
Den essentiella skolan låter lite mer som jag tycker att konst borde vara, något som bara ÄR, inte något som BLIR för att människor säger så. Men problemet med den essentiella skolan är att man inte har lyckats lista ut vad X är för något.
Men jag har en lösning på detta problem!
Jag vet en som är mycket duktig på att avgöra vad som är konst, ibland behöver hon inte ens veta något om ett verk för att avgöra huruvida det är konst eller ej. Hon tycks besitta ett osvikligt väderkorn, en fulländad renässashärskare lärd inom alla områden och det är tur att det är så, tänk om den här typen av makt hamnade hos en amatör och lekman! Jag hittade hennes hemsida, kanske ska man mejla och be henne komma ut med en skrift om vad konst är så vi stackars planlöst vandrade själar kan ställa kompassen i rätt riktning =)
fredag 13 november 2009
In your face!
Eftersom Francesco Borrominis arkitektur talar för sig själv får ni här:
och:
och:
Jag behöver väl knappast tillägga att Borromini, det missförstådda geniet av sin tid, vann en förkrossande seger i kampen mellan giganterna denna vecka. Gianlorenzo Bernini visade sig i början av veckan från sin allra bästa sida medelst fantastiskt fina presentationer av Bernini-gruppen, men det är naturligtvis inte lätt att stå sida vid sida med en man av Borrominis storhet. Vi ödmjuka Borromini-företrädare tar självklart inte åt oss äran av denna seger. Detta förbehåller vi vår gode vän Francesco. Må han vila i frid. Amen.
/Jessica
och:
och:
(Foto: T. S. Carlisle. Mina blev inte värdiga.)
Jag behöver väl knappast tillägga att Borromini, det missförstådda geniet av sin tid, vann en förkrossande seger i kampen mellan giganterna denna vecka. Gianlorenzo Bernini visade sig i början av veckan från sin allra bästa sida medelst fantastiskt fina presentationer av Bernini-gruppen, men det är naturligtvis inte lätt att stå sida vid sida med en man av Borrominis storhet. Vi ödmjuka Borromini-företrädare tar självklart inte åt oss äran av denna seger. Detta förbehåller vi vår gode vän Francesco. Må han vila i frid. Amen.
/Jessica
söndag 8 november 2009
Up the stairs and upping the ante
Under lördagen bestämde sig undertecknad för att ta mig an de, enligt utsago, 551 trappsteg som leder upp till Peterskyrkans allra högsta topp: Michelangelos dom. Till det facila priset av 5 € (för ytterliggare 2 € får man åka hiss, men det är en utgift för latmaskar och stackare med hjärtproblem) bjuds man här fin-fin utsikt över de romerska nejderna:
"I can see my house from here!"
Trappklättring, turistträngsel och trevliga vyer var emellertid inte vad som i första hand motiverade mitt återbesök till Vatikanen och kristendomens själva fokalpunkt. Nej, vad det hela ytterst handlade om var givetvis de sista taktiska kalibreringarna inför kursens mest laddade del, the clash of the titans: Gianlorenzo Bernini vs. Francesco Borromini.
Vi kursdeltagarna har indelats i två grupper - Bernini- respektive Borromini-gruppen - med ansvar för varsin del av nästkommande veckas tematiskt upplagda program. En vecka som nästan uteslutande ägnas de två rivaliserande 1600-talsgiganterna, vars insatser på ett genomgripande sätt kom att forma barockstaden Rom.
Fyra dagar i polemikens tecken väntar således och som devot Bernini-anhängare antar jag att det enda som återstår att säga är: bring it on, Borromini-gruppen!
/David
"I can see my house from here!"
Trappklättring, turistträngsel och trevliga vyer var emellertid inte vad som i första hand motiverade mitt återbesök till Vatikanen och kristendomens själva fokalpunkt. Nej, vad det hela ytterst handlade om var givetvis de sista taktiska kalibreringarna inför kursens mest laddade del, the clash of the titans: Gianlorenzo Bernini vs. Francesco Borromini.
Vi kursdeltagarna har indelats i två grupper - Bernini- respektive Borromini-gruppen - med ansvar för varsin del av nästkommande veckas tematiskt upplagda program. En vecka som nästan uteslutande ägnas de två rivaliserande 1600-talsgiganterna, vars insatser på ett genomgripande sätt kom att forma barockstaden Rom.
Fyra dagar i polemikens tecken väntar således och som devot Bernini-anhängare antar jag att det enda som återstår att säga är: bring it on, Borromini-gruppen!
/David
söndag 1 november 2009
Halvtid
Jo, det stämmer faktiskt. Vi har nu, då vi närmar oss den sjätte veckan, redan kommit halvvägs i kursen. Eller redan och redan, vi har ju de facto hunnit avhandla en hel del under resans gång. De gångna dagarna utgör i det avseendet givetvis inget undantag då vi bl.a. berört den s.k. motreformationen (ja, ja, jag vet att begreppet inte är helt oproblematiskt) samt aningen mer barocka (se parentes ovan) tendenser i den konsthistoriska progressionen. Under onsdagen avlades, som exempel, ett besök i Jesuitordens moderkyrka Il Gesù och där är det så här grant:
Jag kan därtill meddela att Jesuiterna dagligen (inklusive söndagar, that is) kl. 17.30 bjuder på ljusshow med ordensgrundaren tillika helgonet Ignatius av Loyola i huvudrollen. Fotografisk dokumentation av det spektakulära lilla exemplet på tidigmodern teknisk innovation och uppfinningsrikedom saknas tyvärr. Vad som i alla fall händer är att en målning i ett i tvärskeppet beläget kapell på något outgrundligt sätt hissas ned i själva altaruppsatsen, blottandes en nisch med en rikt dekorerad guldstaty föreställande den helige Ignatius. Allt givetvis dramatiskt, men smakfullt, iscensatt. Föreställningen benämns, kongenialt, Den barocka teatern.
Bland andra andliga övningar har vi, som omnämnt nedan, också hunnit med att kolla in Palazzo Farnese, eller, excusez moi, den franska ambassaden. Vad besöket förde med sig - förutom att vi fick möjligheten att se ett världsklass-palats från insidan, komplett med Annibale Carracci-dekorerat galleri och allt - var att vår avsky mot "turisten" som fenomen och beklaglig existens nådde nya, oanade höjder.
Ännu en vecka att minnas, med andra ord.
Imorgon ser vi fram emot fasadanalyser en masse.
På återseende,
/David
Jag kan därtill meddela att Jesuiterna dagligen (inklusive söndagar, that is) kl. 17.30 bjuder på ljusshow med ordensgrundaren tillika helgonet Ignatius av Loyola i huvudrollen. Fotografisk dokumentation av det spektakulära lilla exemplet på tidigmodern teknisk innovation och uppfinningsrikedom saknas tyvärr. Vad som i alla fall händer är att en målning i ett i tvärskeppet beläget kapell på något outgrundligt sätt hissas ned i själva altaruppsatsen, blottandes en nisch med en rikt dekorerad guldstaty föreställande den helige Ignatius. Allt givetvis dramatiskt, men smakfullt, iscensatt. Föreställningen benämns, kongenialt, Den barocka teatern.
Bland andra andliga övningar har vi, som omnämnt nedan, också hunnit med att kolla in Palazzo Farnese, eller, excusez moi, den franska ambassaden. Vad besöket förde med sig - förutom att vi fick möjligheten att se ett världsklass-palats från insidan, komplett med Annibale Carracci-dekorerat galleri och allt - var att vår avsky mot "turisten" som fenomen och beklaglig existens nådde nya, oanade höjder.
Ännu en vecka att minnas, med andra ord.
Imorgon ser vi fram emot fasadanalyser en masse.
På återseende,
/David
onsdag 28 oktober 2009
Il sole!
Veckan har så långt bjudit på en mångfald härligheter. Helgen förde tydligen med sig varma vindar, vilket har resulterat i att sommaren återvänt till den eviga staden. Detta står i fullständig kontrast till slutet av förra veckan som istället bjöd på regn, kyla och starka vindar.
Detta var förstås inte enbart negativt, (trots att vi då många gånger sågs svära och hytta näven åt vädergudarnas håll) utan inramade landskapet kring Caprarola och Bagnaia i suggestiv dimma. Vackra dis flöt omkring i luften som vilseledda molntussar, och utgjorde egentligen ett fulländat sceneri till Palazzo Farneses grotta, situerad i trädgården bakom palatset, där vi genom guidens gunst och nåd till och med fick beskåda vattenspelet; droppar som regnade från hela grottans tak ner i dammen under.
Men nu har som sagt solskenet återkommit, och turisterna har återigen slängt av sig kläderna för att strosa ner Via del Corso i shorts och flip-flops. Med veckan har även Michelangelo gjort återtåg in i kursen och våra studier, då vi besökt både Julius II:s gravvård i S. Pietro in Vincoli, där David för övrigt framförde en makalöst trevlig presentation, och Campidoglio; två väldigt fina exempel på att stora konstnärers drömmar, och i synnerhet Michelangelos, inte alltid kan uppfyllas.
Imorgon tänkte vi storma Frankrikes ambassad, och eftersom denna lämpligt nog är inhyst i familjen Farneses citypalats delvis kreerad av nämnda Michelangelo passar vi nog på att samtidigt studera både arkitektur och fresker. Nu väntar förberedande taktiksnack med Sabrina i auditoriet.
På återseende,
Jessica
Detta var förstås inte enbart negativt, (trots att vi då många gånger sågs svära och hytta näven åt vädergudarnas håll) utan inramade landskapet kring Caprarola och Bagnaia i suggestiv dimma. Vackra dis flöt omkring i luften som vilseledda molntussar, och utgjorde egentligen ett fulländat sceneri till Palazzo Farneses grotta, situerad i trädgården bakom palatset, där vi genom guidens gunst och nåd till och med fick beskåda vattenspelet; droppar som regnade från hela grottans tak ner i dammen under.
Men nu har som sagt solskenet återkommit, och turisterna har återigen slängt av sig kläderna för att strosa ner Via del Corso i shorts och flip-flops. Med veckan har även Michelangelo gjort återtåg in i kursen och våra studier, då vi besökt både Julius II:s gravvård i S. Pietro in Vincoli, där David för övrigt framförde en makalöst trevlig presentation, och Campidoglio; två väldigt fina exempel på att stora konstnärers drömmar, och i synnerhet Michelangelos, inte alltid kan uppfyllas.
Imorgon tänkte vi storma Frankrikes ambassad, och eftersom denna lämpligt nog är inhyst i familjen Farneses citypalats delvis kreerad av nämnda Michelangelo passar vi nog på att samtidigt studera både arkitektur och fresker. Nu väntar förberedande taktiksnack med Sabrina i auditoriet.
På återseende,
Jessica
måndag 26 oktober 2009
Cani e gatti
Idel högtidligt folk har spanats i Rom i veckan. Själv hade jag inte nöjet att föräras påvens närvaro, men har däremot spanat en känd person ur, ska vi säga, Sveriges mindre heliga elit. Nämligen *trumvirvel* Rickard Wolff *pa-ba-tjing*. Sågs strosa på Roms gator minsann.
Har även spanat in några andra av Roms berömdheter:
Har även spanat in några andra av Roms berömdheter:
lördag 24 oktober 2009
Sabato
Kursens fjärde vecka, rubricerad "Rom under renässansen", börjar så sakteliga lida mot sitt slut. Renässansen är emellertid, som ni säkert också förstår, inget man bör - eller för den delen ens kan - hasta förbi inom en så pass begränsad tidsrymd. Temat kommer således följas upp också under nästkommande vecka, men det är att gå händelserna i förväg. Helg är ju, som bekant, ekvivalent med rekapitulation och begrundan (bland annat):
De gångna dagarna har bl.a. bjudit finfrämmande (se inlägg nedan); avlagt besök på utställningen Caravaggio/Bacon på Galleria Borghese (åter, se inlägg nedan); ett par seminarier i institutets auditorium; utflykter i Vatikanmuseernas labyrintiska vindlingar; närkontakt (nåja) med Papa Benedetto himself; tafatta försök (jag talar här för mig själv) att greppa den i milda ordalag monumentala Peterskyrkan; samt, som avslutning under fredagen, exkursion under regntunga skyar till löjligt vackra Villa Farnese och Villa Lante i Caprarola respektive Bagnaia.
En highlight av flera: Under onsdagen var det meningen att vi kursdeltagare på egen hand skulle söka ta oss in i och orientera oss genom Vatikanmuseerna, för att väl där koncentrera oss på de inte helt okända konstnärliga insatser som Rafael och Michelangelo står som upphovsmän till: Dekorationen av Stanzerna respektive Sixtinska kapellets tak och altarvägg. De svårgenomträngliga horder av högljudda, ivrigt fotograferande turister vi fruktade skulle blockera vägen för vetenskapen (läs oss) uteblev lyckligtvis. Något som det, skulle det visa sig, kanske fanns rimliga skäl till. När vi väl tagit oss ut (ett, avseende tid och kraft, minst lika prövande moment som att ta sig in) splittrades vårt lilla sällskap, där en fraktion, däribland undertecknad, sökte sig mot Petersplatsen med målet att rekognosera en smula inför kommande redovisningsuppgifter. Passerandes genom den berninska kolonnaden med tillhörande vaktkontroll upptäckte vi att de påvliga storbildskärmar som pryder platsen visade ett bekant ansikte: Japp, Benediktus XVI i egen hög person, alive and kickin' it (det sistnämnda endast i bildlig bemärkelse, men ändå) inför en jublande folkmassa. På grund av viss språkförbistring samt bristande insikter i hur den romersk-katolska kyrkan dagligdags bedriver sin verksamhet, kunde vi utifrån vad som observerades inte utröna exakt vad hans helighet talade om, varför denne talade eller vilka denne talade inför. Vad vi däremot kan redogöra för är hur denne genomförde det hela: sittandes samt, emellanåt, vinkandes. Vi kan därtill meddela att the Pope formerly known as kardinal Ratzinger såg ut att vara vid oförskämt god vigör. Glad verkade han också.
Avslutningsvis tänkte jag också dela med mig av några valda excerpter fotografisk dokumentation från gårdagens utflykt:
Hade du hetat Alessandro Farnese hade detta varit din sommarstuga:
Fin vy med oroande molnbildning:
Världsklassträdgård (Villa Lante):
Världsklassfontän i världsklassträdgården:
Fontänhäst (fackterm):
Alla prossima volta,
/David
De gångna dagarna har bl.a. bjudit finfrämmande (se inlägg nedan); avlagt besök på utställningen Caravaggio/Bacon på Galleria Borghese (åter, se inlägg nedan); ett par seminarier i institutets auditorium; utflykter i Vatikanmuseernas labyrintiska vindlingar; närkontakt (nåja) med Papa Benedetto himself; tafatta försök (jag talar här för mig själv) att greppa den i milda ordalag monumentala Peterskyrkan; samt, som avslutning under fredagen, exkursion under regntunga skyar till löjligt vackra Villa Farnese och Villa Lante i Caprarola respektive Bagnaia.
En highlight av flera: Under onsdagen var det meningen att vi kursdeltagare på egen hand skulle söka ta oss in i och orientera oss genom Vatikanmuseerna, för att väl där koncentrera oss på de inte helt okända konstnärliga insatser som Rafael och Michelangelo står som upphovsmän till: Dekorationen av Stanzerna respektive Sixtinska kapellets tak och altarvägg. De svårgenomträngliga horder av högljudda, ivrigt fotograferande turister vi fruktade skulle blockera vägen för vetenskapen (läs oss) uteblev lyckligtvis. Något som det, skulle det visa sig, kanske fanns rimliga skäl till. När vi väl tagit oss ut (ett, avseende tid och kraft, minst lika prövande moment som att ta sig in) splittrades vårt lilla sällskap, där en fraktion, däribland undertecknad, sökte sig mot Petersplatsen med målet att rekognosera en smula inför kommande redovisningsuppgifter. Passerandes genom den berninska kolonnaden med tillhörande vaktkontroll upptäckte vi att de påvliga storbildskärmar som pryder platsen visade ett bekant ansikte: Japp, Benediktus XVI i egen hög person, alive and kickin' it (det sistnämnda endast i bildlig bemärkelse, men ändå) inför en jublande folkmassa. På grund av viss språkförbistring samt bristande insikter i hur den romersk-katolska kyrkan dagligdags bedriver sin verksamhet, kunde vi utifrån vad som observerades inte utröna exakt vad hans helighet talade om, varför denne talade eller vilka denne talade inför. Vad vi däremot kan redogöra för är hur denne genomförde det hela: sittandes samt, emellanåt, vinkandes. Vi kan därtill meddela att the Pope formerly known as kardinal Ratzinger såg ut att vara vid oförskämt god vigör. Glad verkade han också.
Avslutningsvis tänkte jag också dela med mig av några valda excerpter fotografisk dokumentation från gårdagens utflykt:
Hade du hetat Alessandro Farnese hade detta varit din sommarstuga:
Fin vy med oroande molnbildning:
Världsklassträdgård (Villa Lante):
Världsklassfontän i världsklassträdgården:
Fontänhäst (fackterm):
Alla prossima volta,
/David
måndag 19 oktober 2009
Attenzione!
Som en virvelvind från förr rider vackra stormar in till ett Rom i höstlig skrud. Till viss beundran och viss förfäran är Aeneas och Aida a.k.a Oscar och Hanna tillbaka i den eviga staden för en kort men tung visit, institutet får än en gång höra vinet korkas ut och kalvar slaktas på bakgården.
Caravaggio/Bacon: En curatorisk miss.
"This is not an exhibition on art history, but an invitation to an aesthetic experience. [...] To host Bacon and Caravaggio side by side means weaving a web of potential aesthetic cross-references and related impressions."
Två fantastiska konstnärskap presenteras sida vid sida (läs:integrerade i Borgheses samlingar???). Ljussättningen var under all kritik och sammanställningen Caravaggio/Bacon (detta urval) rent misslyckad. Men, Ursulas martyrium, helt otrolig! (Med andra ord behöver vi inte besöka Neapel som enligt John från Long Island: is like an unflushed toilet).
Återigen immar Foresterians fönster igen av oset från heta pannor medan höga röster höjs om frågor som endast vinets vackra rus kan få fram.
/Oskar Vino - Hanna Ursula
söndag 18 oktober 2009
Paltkoma i Toskana
Nu är det dags för en gästskribent i form av mig!
Kerstin var namnet och mina konstvetenskapliga rötter suger grundvatten ur Linköpings Universitet. Detta är en populärvetenskapliga framställning av min odyssé inne på Uffizi.
Det är lätt att drabbas av mental paltkoma i omgivningar som kontexten Italien utgör.
Att försöka ge en närmare redogörelse av allt vad jag såg skulle vara att förvandla mig till de i Hades evigt vattenösande danaiderna. Så jag gör en djupdykning.
Jag blir väldigt fartblind när det inte går att vända sig om utan att stirra på en konsthistorisk skatt, likt en stumt gloende nickedocka som undrar om det är på rktigt och tänker att det är bäst jag tar ett kort (när man får) så jag kommer ihåg var jag var någonstans och vad jag såg där... Det blir som ett töcken av bilder och namn som virvlar omkring likt en tyfon i huvudet.
Året var 2009 och en förväntan tjock som olivolja anas i den friska och krispiga luften.
I Toskana stavas den totala paltkoman Galleri degli Uffizi.
Ska man in på Uffizierna måste man köa, eller beställa biljetter i förväg och betala 14 € för inträdet, eller så läser man en konstvetenskaplig kurs vid Svenska Institutet i Rom, får sin entrébiljett betald och går före i kön. Själv gjorde jag det sistnämnda och mös.
När man går in i ett sånt här brutalt galleri inser man snabbt att man måste börja sålla för att komma levande ur det. Det är nästan skönt att man ”bara” har 2 timmar på sig innan museet stänger... Hur förbereder man sig bäst för en sån här färd (i den bästa av världar)?
Snabbt insåg jag vidden av utmaningen som låg framför mig. Måhända låter jag lika kallblodig som Ted Bundy, men man måste sålla och spetsa in sig på vad man vill se. Nu hade jag inte så stor aning om allt vad som fanns inne på uffizierna eftersom jag inte hade gjort min hemläxa ordenligt, men man kan väl kort säga ungefär allt, eller åtminstone det mesta.
Snabbt skummade jag igenom de bladguldsdränka altartavlorna, ögnade marmorstatyer, stirrade på några korsfästelser som såg roliga ut (insåg att jag betraktade en tämligen skissartad sådan av Leonardo da Vinci), hittade en massa allegoriska dygder av Sandro Botticelli som jag inte hade den blekaste om att han hade målat (och som var fullkomligen underbart utförda), hamnade i ett rum fullt med folk och insåg att jag vilade ögonen på både Venus födelse och La Primavera. Jag var tvungen att sätta mig ner och ge detta en andaktsstund. Sedan slogs jag även av det faktum (som påpekats av vår eminenta cicreon för kursen) att de såg lite bleka ut och att se en lysande reproduktion kan ge minst lika stor behållning då den museiala kontexten (mycket folk, lampor som bländar i färgerna, trötta fötter etc.) kan ta udden av konstverken.
Jag hasade mig mentalt vidare med en kropp som gick på autopilot. Pang boom, där hängde Lucas Cranachs porträtt av Martin Luther. Jag kryssade mellan kobbar och skär, såg något målat av Giorgio Vasari som jag inte blev imponerad av, sögs in av statyerna i Niobes rum där skräcken och ångesten pyste genom golvplankorna på ett magnifikt sätt. Jag följde med malströmmen och insåg att jag stod framför ett madonnaporträtt av Rafael inramat av en exceptionell "tredimensionell" ram (original) med snidade huvuden som stack ut och betraktade den ömma modern, begeistrad tumlade jag in i nästa rum för att se Venus från Urbino smeka mig med blicken!
Jag hittade en pall som en museivakt inte använde och slog mig tacksamt ner för att lyfta blicken mot Madonnan med den långa halsen. Jag var tvungen att sitta kvar en stund och reflektera över att jag framför mig hade den långhalsade madonnan och om jag tittade över axeln så kunde Venus förföra mig.
Jag vilade en stund för att sedan likt Raskolnikov feberyrigt resa mig upp och vandra vidare längs St Petersburgs gator.
När jag slutligen lyckas komma ur våningen med livet i behåll landade jag i ett smärtfritt nedre plan som jag snabbt lotsade mig igenom, ignorerandes landskapsmåleri och annat av personer jag inte ens vågade läsa namnet på.
Jag drar en lättnadens suck och tänker att det är över nu - för att inse att gatloppet ännu inte är slut... CARAVAGGIO står det på en skylt med en pil. Vid helvetets herre och hans håriga rumpa tänker jag och drar ett djupt andetag innan jag plöjer vidare.
Badabing badaboom! Den trånande pojken med fruktskålen är utlånad (finns för närvarande på Villa Borghese), en urläcker sköld står målad där med Medusas huvud och jag tänker att nu är det nog slut. Men där hänger den, som en prick över i:t, Judith och hennes tjänstekvinna är i full färd med att skära huvudet av Holofernes. Tenebrism is the shit, tänker jag stilla medan jag knäsvagt sätter mig på bänken...
Jag kravlar ut i museishoppen och köper en katalog över uffiziernas samling så jag ska komma ihåg vad jag har sett (och inse vad jag har missat...)!
En trött ensam cowboy lämnar så slutligen sitt äventyr med troféen i hand och går ensam ut i skymningen för nya möten.
Long days and pleasant nights!
/Kerstin
Kerstin var namnet och mina konstvetenskapliga rötter suger grundvatten ur Linköpings Universitet. Detta är en populärvetenskapliga framställning av min odyssé inne på Uffizi.
Det är lätt att drabbas av mental paltkoma i omgivningar som kontexten Italien utgör.
Att försöka ge en närmare redogörelse av allt vad jag såg skulle vara att förvandla mig till de i Hades evigt vattenösande danaiderna. Så jag gör en djupdykning.
Jag blir väldigt fartblind när det inte går att vända sig om utan att stirra på en konsthistorisk skatt, likt en stumt gloende nickedocka som undrar om det är på rktigt och tänker att det är bäst jag tar ett kort (när man får) så jag kommer ihåg var jag var någonstans och vad jag såg där... Det blir som ett töcken av bilder och namn som virvlar omkring likt en tyfon i huvudet.
Året var 2009 och en förväntan tjock som olivolja anas i den friska och krispiga luften.
I Toskana stavas den totala paltkoman Galleri degli Uffizi.
Ska man in på Uffizierna måste man köa, eller beställa biljetter i förväg och betala 14 € för inträdet, eller så läser man en konstvetenskaplig kurs vid Svenska Institutet i Rom, får sin entrébiljett betald och går före i kön. Själv gjorde jag det sistnämnda och mös.
När man går in i ett sånt här brutalt galleri inser man snabbt att man måste börja sålla för att komma levande ur det. Det är nästan skönt att man ”bara” har 2 timmar på sig innan museet stänger... Hur förbereder man sig bäst för en sån här färd (i den bästa av världar)?
- Man har sköna skor.
- Man har lagom med kläder och en väska som inte är för tungt lastad.
- Tålamod med folk då man kan råka ut för två stora japanska grupper, en tysk grupp, en brittisk grupp, någon grupp med uttråkade tonåringar och allmänt löst folk som likt robotar styrda av en moderhjärna går omkring med sina audioguider.
- Man bör vara mätt och gärna utvilad.
- Ett tips kan vara öronproppar för att slippa att folk tröttar en med en oral kakafoni.
- En strategi för hur man ska tackla rutten och verken kan också vara bra.
Snabbt insåg jag vidden av utmaningen som låg framför mig. Måhända låter jag lika kallblodig som Ted Bundy, men man måste sålla och spetsa in sig på vad man vill se. Nu hade jag inte så stor aning om allt vad som fanns inne på uffizierna eftersom jag inte hade gjort min hemläxa ordenligt, men man kan väl kort säga ungefär allt, eller åtminstone det mesta.
Snabbt skummade jag igenom de bladguldsdränka altartavlorna, ögnade marmorstatyer, stirrade på några korsfästelser som såg roliga ut (insåg att jag betraktade en tämligen skissartad sådan av Leonardo da Vinci), hittade en massa allegoriska dygder av Sandro Botticelli som jag inte hade den blekaste om att han hade målat (och som var fullkomligen underbart utförda), hamnade i ett rum fullt med folk och insåg att jag vilade ögonen på både Venus födelse och La Primavera. Jag var tvungen att sätta mig ner och ge detta en andaktsstund. Sedan slogs jag även av det faktum (som påpekats av vår eminenta cicreon för kursen) att de såg lite bleka ut och att se en lysande reproduktion kan ge minst lika stor behållning då den museiala kontexten (mycket folk, lampor som bländar i färgerna, trötta fötter etc.) kan ta udden av konstverken.
Jag hasade mig mentalt vidare med en kropp som gick på autopilot. Pang boom, där hängde Lucas Cranachs porträtt av Martin Luther. Jag kryssade mellan kobbar och skär, såg något målat av Giorgio Vasari som jag inte blev imponerad av, sögs in av statyerna i Niobes rum där skräcken och ångesten pyste genom golvplankorna på ett magnifikt sätt. Jag följde med malströmmen och insåg att jag stod framför ett madonnaporträtt av Rafael inramat av en exceptionell "tredimensionell" ram (original) med snidade huvuden som stack ut och betraktade den ömma modern, begeistrad tumlade jag in i nästa rum för att se Venus från Urbino smeka mig med blicken!
Jag hittade en pall som en museivakt inte använde och slog mig tacksamt ner för att lyfta blicken mot Madonnan med den långa halsen. Jag var tvungen att sitta kvar en stund och reflektera över att jag framför mig hade den långhalsade madonnan och om jag tittade över axeln så kunde Venus förföra mig.
Jag vilade en stund för att sedan likt Raskolnikov feberyrigt resa mig upp och vandra vidare längs St Petersburgs gator.När jag slutligen lyckas komma ur våningen med livet i behåll landade jag i ett smärtfritt nedre plan som jag snabbt lotsade mig igenom, ignorerandes landskapsmåleri och annat av personer jag inte ens vågade läsa namnet på.
Jag drar en lättnadens suck och tänker att det är över nu - för att inse att gatloppet ännu inte är slut... CARAVAGGIO står det på en skylt med en pil. Vid helvetets herre och hans håriga rumpa tänker jag och drar ett djupt andetag innan jag plöjer vidare.
Badabing badaboom! Den trånande pojken med fruktskålen är utlånad (finns för närvarande på Villa Borghese), en urläcker sköld står målad där med Medusas huvud och jag tänker att nu är det nog slut. Men där hänger den, som en prick över i:t, Judith och hennes tjänstekvinna är i full färd med att skära huvudet av Holofernes. Tenebrism is the shit, tänker jag stilla medan jag knäsvagt sätter mig på bänken...
Jag kravlar ut i museishoppen och köper en katalog över uffiziernas samling så jag ska komma ihåg vad jag har sett (och inse vad jag har missat...)!
En trött ensam cowboy lämnar så slutligen sitt äventyr med troféen i hand och går ensam ut i skymningen för nya möten.
Long days and pleasant nights!
/Kerstin
Toskana in the bliss
Oj oj vilken vecka... Vi har tampats mot väder och vind, legat sömnlösa och lyssnat till slagverksparader, kyrkklockor, allehanda gatubyggarmaskiner och Beatlescovers. Vi har slagit oss fram genom horder av japanska, amerikanska, såväl som tyska, turister; gått vilse i Florens, relativt småskaliga men ändock labyrintartade, innerstad, bara för att inse att den slumpmässiga vägen alltid ändå är den sanna. Men inte minst har veckan som gått präglats av Uppenbarelser.
Ankomsten till Siena blev som påpekat av David en solskenshistoria förvandlad till drama på högsta nivå när halva gruppen i desperation försökte uppfinna nya sätt att skydda sig mot vädrets makter. Glädjen var därför stor när vi väl slog oss ned i katedralens värme för att lyssna till Sabrinas mästerliga betraktelser. Denna glädje förbyttes efter seminariet till ren hänförelse när vi intet ont anandes promenerade in i ett bibliotek i anslutning till långhuset, Libreria Piccolomini; ett helt absurt dekorerat rum med fresker och takmålningar av Pinturicchio, som även huserar en utställning av fantastiska illuminerade korböcker från renässansen. Mitt i lyckan och den lilla verklighetsbubblan Märit och jag själv hamnat i, hör vi en vacker stämma som börjar sjunga. En grupp turister med uppenbarliga kunskaper om renässansmusik har börjat sjunga melodierna i korböckerna.
Veckans andra uppenbarelse utgjordes självklart av freskerna i Florens. Fra Angelicos fresker i dominikanerklostret San Marco, och Domenico Ghirlandaios fresker i Santa Maria Novella för familjen Tornabuoni, var svindlande upplevelser. Båda dels för att de varit föremål för mindre studier tidigare under den akademiska karriären och insikten hur otroligt mer vackra de är i verkligheten kommer som något av en överraskning, men även för att insikten om att det är just dessa fresker man står framför blir just en uppenbarelse. Om än en smått generande sådan. Tankeverksamheten: Ah, så vackra... hmm, den detaljen känner jag igen... jaa, vänta nu.. men, men, det är ju den fresken!
Galleria degli Uffizi var dock uppenbarelsernas höjdpunkt under veckan. Till allas stora glädje fick vi VIP-biljetter och kunde promenera förbi den långa långa kön in till det allra heligaste. Väl inne skingrades vi av logistiska skäl i alla möjliga riktningar - museet är en veritabel labyrint av salar. Det ena sagolika konstverket efter det andra serverades framför oss och det konstvetenskapliga ruset förbyttes raskt till ett överdoserat tillstånd där intrycken inte längre gick att hejda. Giotto, Duccio, Andrea Orcagna, Lippi, Michelangelo, Rafael, Titian, Tintoretto... Efter denna eskapad möttes vi alla som av slump men förenade av pur utmattning i museets café. Märit, Desireé och jag begav oss därefter genom ett mörker bestående av irriterande 1800-talskreationer för att slutligen uppbåda den nödvändiga energin till beskådandet av Carravaggio, galleriets slutpunkt.
Det som sedan skedde kan bara varit en äkta uppenbarelse, kanske skickad av jungfru Maria själv som tack för det tända ljuset framför hennes bild i Orsanmichele samma dag. Märit och jag står i museets shop, vi har inhandlat de obligatoriska vykorten och är på väg ut genom dörrarna, när vi råkar få syn på museets katalog. Den visar på framsidan Botticellis Venus. Vi ser på varandra, anar ett fatalt misstag, och frågar samtidigt: Såg du någon Botticello? Nej, blir svaret från oss båda. Vi har missat Botticelli-salen. Självklart gör vi det enda möjliga; ignorerar hägringen av den kaffe och kaka som väntar efter museet, springer tillbaka genom 1800-talsutställningen, uppför trappor och längs hela huvudkorridoren till början av museet där en ingång som tidigare varit avstängd nu leder till rummet med dessa sällsamma målningar. Det var en sannerligen välsignad dag.
Arrivederci!
/Jessica
Ankomsten till Siena blev som påpekat av David en solskenshistoria förvandlad till drama på högsta nivå när halva gruppen i desperation försökte uppfinna nya sätt att skydda sig mot vädrets makter. Glädjen var därför stor när vi väl slog oss ned i katedralens värme för att lyssna till Sabrinas mästerliga betraktelser. Denna glädje förbyttes efter seminariet till ren hänförelse när vi intet ont anandes promenerade in i ett bibliotek i anslutning till långhuset, Libreria Piccolomini; ett helt absurt dekorerat rum med fresker och takmålningar av Pinturicchio, som även huserar en utställning av fantastiska illuminerade korböcker från renässansen. Mitt i lyckan och den lilla verklighetsbubblan Märit och jag själv hamnat i, hör vi en vacker stämma som börjar sjunga. En grupp turister med uppenbarliga kunskaper om renässansmusik har börjat sjunga melodierna i korböckerna.
Veckans andra uppenbarelse utgjordes självklart av freskerna i Florens. Fra Angelicos fresker i dominikanerklostret San Marco, och Domenico Ghirlandaios fresker i Santa Maria Novella för familjen Tornabuoni, var svindlande upplevelser. Båda dels för att de varit föremål för mindre studier tidigare under den akademiska karriären och insikten hur otroligt mer vackra de är i verkligheten kommer som något av en överraskning, men även för att insikten om att det är just dessa fresker man står framför blir just en uppenbarelse. Om än en smått generande sådan. Tankeverksamheten: Ah, så vackra... hmm, den detaljen känner jag igen... jaa, vänta nu.. men, men, det är ju den fresken!
Galleria degli Uffizi var dock uppenbarelsernas höjdpunkt under veckan. Till allas stora glädje fick vi VIP-biljetter och kunde promenera förbi den långa långa kön in till det allra heligaste. Väl inne skingrades vi av logistiska skäl i alla möjliga riktningar - museet är en veritabel labyrint av salar. Det ena sagolika konstverket efter det andra serverades framför oss och det konstvetenskapliga ruset förbyttes raskt till ett överdoserat tillstånd där intrycken inte längre gick att hejda. Giotto, Duccio, Andrea Orcagna, Lippi, Michelangelo, Rafael, Titian, Tintoretto... Efter denna eskapad möttes vi alla som av slump men förenade av pur utmattning i museets café. Märit, Desireé och jag begav oss därefter genom ett mörker bestående av irriterande 1800-talskreationer för att slutligen uppbåda den nödvändiga energin till beskådandet av Carravaggio, galleriets slutpunkt.
Det som sedan skedde kan bara varit en äkta uppenbarelse, kanske skickad av jungfru Maria själv som tack för det tända ljuset framför hennes bild i Orsanmichele samma dag. Märit och jag står i museets shop, vi har inhandlat de obligatoriska vykorten och är på väg ut genom dörrarna, när vi råkar få syn på museets katalog. Den visar på framsidan Botticellis Venus. Vi ser på varandra, anar ett fatalt misstag, och frågar samtidigt: Såg du någon Botticello? Nej, blir svaret från oss båda. Vi har missat Botticelli-salen. Självklart gör vi det enda möjliga; ignorerar hägringen av den kaffe och kaka som väntar efter museet, springer tillbaka genom 1800-talsutställningen, uppför trappor och längs hela huvudkorridoren till början av museet där en ingång som tidigare varit avstängd nu leder till rummet med dessa sällsamma målningar. Det var en sannerligen välsignad dag.
Arrivederci!
/Jessica
lördag 17 oktober 2009
Home and Abroad
En viss, vad vi lite slarvigt kanske kan kalla, konsthistorisk utmattning präglar för närvarande institutet verksamhet, nyligen hemkomna som vi kursdeltagare är från exkursionen till de toskanska, något nordligare breddgraderna. Det är fem händelserika dagar vi nu söker återhämta oss ifrån, med otaligt att rekapitulera och internalisera. Jag kommer i det följande att i korthet söka ge en överblick av vår komprimerade Grand Tour, med förhoppning om att mina kolleger skall bidra med lite fylligare redogörelser under de kommande dagarna.
Under måndagen tog vi oss i arla gryningstid (ett, som vi alla vet, relativt begrepp) medelst tåg från Rom till Siena, som visade sig vara en fantastiskt vacker liten stad fullständigt genomsyrad av gemyt. Hotellet var en oas av trivsamhet där genomcharmiga italienska män hälsade oss välkomna. Således gav vi oss snart med lätta steg in mot stadskärnan för att i solskenet, i spänd förväntan på att exkursionens första undervisningstillfälle skulle dra igång, avnjuta det omtalade lokala köket.
Sen blev det höst.
Att det i Italien kan förekomma hastiga väderomslag har jag tidigare erfarit, men hastiga årstidsomslag är något helt nytt och inget någon av oss kan sägas ha varit särskilt väl förberedd på, bortskämda som vi varit med solsken och högsommarvärme. Det började regna och temperaturen sjönk snabbare än man kan säga "Duccio". Ett visst huttrande kom således att ackompanjera våra vandringar genom stadens historiska miljöer, som, bör erkännas, förvisso gjorde sig väldigt bra också i lite sämre väderlek.
Palazzo Pubblico:
Piazza del Campo:
Domen:
Vår vistelse i Siena blev emellertid (och, bör kanske tilläggas, tyvärr) inte alltför långvarig då det späckade veckoprogrammet hade långt mer att erbjuda. Redan under tisdagskvällen begav vi oss av mot Florens, där vi väl framme kongenialt inackorderade oss på Hotel Medici - givetvis beläget på Via dei Medici - med spektakulär utsikt över Santa Maria del Fiore.
Vy från hotellets takterrass:
Inom ramarna för den till storleken ganska blygsamma yta som utgör Florens stadskärna kom så de följande dagarnas äventyr att utspela sig. En gedigen genomgång av den nätta byggnationen ovan stod givetvis på schemat tillsammans med hållpunkter som Baptisteriet, Cappelle Medicee samt - naturalmente - Galleria degli Uffizi.
Jag råkade på min namne också:
Mycket återstår givetvis att redogöra för avseende våra öden och förehavanden - i Florens såväl som i Siena, vetenskapliga såväl som mer tvivelaktiga - men det är något jag för ögonblicket lämnar till kommande inlägg.
På återseende,
/David
Under måndagen tog vi oss i arla gryningstid (ett, som vi alla vet, relativt begrepp) medelst tåg från Rom till Siena, som visade sig vara en fantastiskt vacker liten stad fullständigt genomsyrad av gemyt. Hotellet var en oas av trivsamhet där genomcharmiga italienska män hälsade oss välkomna. Således gav vi oss snart med lätta steg in mot stadskärnan för att i solskenet, i spänd förväntan på att exkursionens första undervisningstillfälle skulle dra igång, avnjuta det omtalade lokala köket.
Sen blev det höst.
Att det i Italien kan förekomma hastiga väderomslag har jag tidigare erfarit, men hastiga årstidsomslag är något helt nytt och inget någon av oss kan sägas ha varit särskilt väl förberedd på, bortskämda som vi varit med solsken och högsommarvärme. Det började regna och temperaturen sjönk snabbare än man kan säga "Duccio". Ett visst huttrande kom således att ackompanjera våra vandringar genom stadens historiska miljöer, som, bör erkännas, förvisso gjorde sig väldigt bra också i lite sämre väderlek.
Palazzo Pubblico:
Piazza del Campo:
Domen:
Vår vistelse i Siena blev emellertid (och, bör kanske tilläggas, tyvärr) inte alltför långvarig då det späckade veckoprogrammet hade långt mer att erbjuda. Redan under tisdagskvällen begav vi oss av mot Florens, där vi väl framme kongenialt inackorderade oss på Hotel Medici - givetvis beläget på Via dei Medici - med spektakulär utsikt över Santa Maria del Fiore.
Vy från hotellets takterrass:
Inom ramarna för den till storleken ganska blygsamma yta som utgör Florens stadskärna kom så de följande dagarnas äventyr att utspela sig. En gedigen genomgång av den nätta byggnationen ovan stod givetvis på schemat tillsammans med hållpunkter som Baptisteriet, Cappelle Medicee samt - naturalmente - Galleria degli Uffizi.
Jag råkade på min namne också:
Mycket återstår givetvis att redogöra för avseende våra öden och förehavanden - i Florens såväl som i Siena, vetenskapliga såväl som mer tvivelaktiga - men det är något jag för ögonblicket lämnar till kommande inlägg.
På återseende,
/David
söndag 11 oktober 2009
Hej då Sydafrika - Hej Toscana!
Det Danska institutets Kay Fisker-ritade byggnad kastar efter gårdagskvällens debacle långa skuggor över sin svenske, Tengbomska granne. Det blir inget VM i Sydafrika för Sveriges del. Detta djupt smärtande faktum har givetvis utövat ett förlamande och bedövande inflytande på verksamheten denna oktobersöndag.
Således ännu större anledning att blicka framåt - att acceptera situationen, hur svårsmält den än är, och gå vidare - mot kommande veckas exkursion till Siena och Florens. En intensiv vecka väntar där det toscanska konsthistoriska beståndet skall inventeras, analyseras, tolkas och kontextualiseras. Därmed tar bloggen också några dagars paus, men inte utan att ni läsare skall kompenseras för uteblivna uppdateringar. Vid hemkomsten kommer Rombloggen nämligen att tillfälligt transformeras till en kollektivblogg där alla kursdeltagare som känner sig hågade kommer att dela med sig av sina intryck av, och eventuella avtryck i, exkursionsmålen.
På återseende,
/David
Således ännu större anledning att blicka framåt - att acceptera situationen, hur svårsmält den än är, och gå vidare - mot kommande veckas exkursion till Siena och Florens. En intensiv vecka väntar där det toscanska konsthistoriska beståndet skall inventeras, analyseras, tolkas och kontextualiseras. Därmed tar bloggen också några dagars paus, men inte utan att ni läsare skall kompenseras för uteblivna uppdateringar. Vid hemkomsten kommer Rombloggen nämligen att tillfälligt transformeras till en kollektivblogg där alla kursdeltagare som känner sig hågade kommer att dela med sig av sina intryck av, och eventuella avtryck i, exkursionsmålen.
På återseende,
/David
lördag 10 oktober 2009
Rom i regnet
Jag vill redan nu inledningsvis be om ursäkt för den referenstyngda, ordvitsande rubriken ovan (som i och för sig är vad som ytterst motiverat föreliggande inlägg). Avsikten är alltså inte att uppmärksamma hur jag skulle ha återupptäckt Ulf Lundells Ripp Rapp, utan helt enkelt att meddela hur två veckor med strålande sol och en dagstemperatur som stadigt legat omkring 25 - 30° C nu under lördagsmorgonen förbytts i hällregn, åska och blixtar. För er som inte är alltför bekanta med romersk väderlek kan jag därtill meddela att det tenderar att regna ordenligt när det väl regnar. Förhoppningsvis skall det hinna klarna upp tillräckligt så vi slipper vada ned till Testaccio i eftermiddag.
Alla prossima volta,
/David
Alla prossima volta,
/David
fredag 9 oktober 2009
Att gå i kloster ...
Kursens program för vecka två, rubricerat "Rom under senantiken och medeltiden", har under fredagen avslutats med en exkursion till Subiaco och klostren Sacro Speco och S. Scolastica. Vi har idag således lämnat staden bakom oss och bytt gator och piazzor mot vindlande, böljande campagna.
Sacro Speco är ett av flera kloster grundade av Benedikt av Nursia. Just detta komplex inkorporerar de grottor som denne i unga år skall ha sökt sig till för att i avskildhet kunna ägna sig åt meditation och bön. Enligt hagiografiska källor ska det ha varit Benedikts syster Skolastika som uppmanat denne att avbryta sin solitära verksamhet och istället inrätta de kommuniteter som sedermera kom att bli kända under beteckningen Benediktinorden.
Klosteranläggningen är belägen i rasande vackra - för att inte säga sublima - omgivningar. Fotografering av interiören verkar endast vara förbehållen ordensbröder, så det får ni klara er utan, men exteriören var inte dum den heller:
En rosenträdgård hade dom också:
Och, som sagt, rasande vackra omgivningar:
Och så här trevligt hade Jessica det:
Imorgon blir det samtidskonst från New York, antik soptipp och pyramid. Bara i Rom, kids. Bara i Rom.
Peace.
/David
Sacro Speco är ett av flera kloster grundade av Benedikt av Nursia. Just detta komplex inkorporerar de grottor som denne i unga år skall ha sökt sig till för att i avskildhet kunna ägna sig åt meditation och bön. Enligt hagiografiska källor ska det ha varit Benedikts syster Skolastika som uppmanat denne att avbryta sin solitära verksamhet och istället inrätta de kommuniteter som sedermera kom att bli kända under beteckningen Benediktinorden.
Klosteranläggningen är belägen i rasande vackra - för att inte säga sublima - omgivningar. Fotografering av interiören verkar endast vara förbehållen ordensbröder, så det får ni klara er utan, men exteriören var inte dum den heller:
En rosenträdgård hade dom också:
Och, som sagt, rasande vackra omgivningar:
Och så här trevligt hade Jessica det:
Imorgon blir det samtidskonst från New York, antik soptipp och pyramid. Bara i Rom, kids. Bara i Rom.
Peace.
/David
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)