Ankomsten till Siena blev som påpekat av David en solskenshistoria förvandlad till drama på högsta nivå när halva gruppen i desperation försökte uppfinna nya sätt att skydda sig mot vädrets makter. Glädjen var därför stor när vi väl slog oss ned i katedralens värme för att lyssna till Sabrinas mästerliga betraktelser. Denna glädje förbyttes efter seminariet till ren hänförelse när vi intet ont anandes promenerade in i ett bibliotek i anslutning till långhuset, Libreria Piccolomini; ett helt absurt dekorerat rum med fresker och takmålningar av Pinturicchio, som även huserar en utställning av fantastiska illuminerade korböcker från renässansen. Mitt i lyckan och den lilla verklighetsbubblan Märit och jag själv hamnat i, hör vi en vacker stämma som börjar sjunga. En grupp turister med uppenbarliga kunskaper om renässansmusik har börjat sjunga melodierna i korböckerna.
Veckans andra uppenbarelse utgjordes självklart av freskerna i Florens. Fra Angelicos fresker i dominikanerklostret San Marco, och Domenico Ghirlandaios fresker i Santa Maria Novella för familjen Tornabuoni, var svindlande upplevelser. Båda dels för att de varit föremål för mindre studier tidigare under den akademiska karriären och insikten hur otroligt mer vackra de är i verkligheten kommer som något av en överraskning, men även för att insikten om att det är just dessa fresker man står framför blir just en uppenbarelse. Om än en smått generande sådan. Tankeverksamheten: Ah, så vackra... hmm, den detaljen känner jag igen... jaa, vänta nu.. men, men, det är ju den fresken!
Galleria degli Uffizi var dock uppenbarelsernas höjdpunkt under veckan. Till allas stora glädje fick vi VIP-biljetter och kunde promenera förbi den långa långa kön in till det allra heligaste. Väl inne skingrades vi av logistiska skäl i alla möjliga riktningar - museet är en veritabel labyrint av salar. Det ena sagolika konstverket efter det andra serverades framför oss och det konstvetenskapliga ruset förbyttes raskt till ett överdoserat tillstånd där intrycken inte längre gick att hejda. Giotto, Duccio, Andrea Orcagna, Lippi, Michelangelo, Rafael, Titian, Tintoretto... Efter denna eskapad möttes vi alla som av slump men förenade av pur utmattning i museets café. Märit, Desireé och jag begav oss därefter genom ett mörker bestående av irriterande 1800-talskreationer för att slutligen uppbåda den nödvändiga energin till beskådandet av Carravaggio, galleriets slutpunkt.
Det som sedan skedde kan bara varit en äkta uppenbarelse, kanske skickad av jungfru Maria själv som tack för det tända ljuset framför hennes bild i Orsanmichele samma dag. Märit och jag står i museets shop, vi har inhandlat de obligatoriska vykorten och är på väg ut genom dörrarna, när vi råkar få syn på museets katalog. Den visar på framsidan Botticellis Venus. Vi ser på varandra, anar ett fatalt misstag, och frågar samtidigt: Såg du någon Botticello? Nej, blir svaret från oss båda. Vi har missat Botticelli-salen. Självklart gör vi det enda möjliga; ignorerar hägringen av den kaffe och kaka som väntar efter museet, springer tillbaka genom 1800-talsutställningen, uppför trappor och längs hela huvudkorridoren till början av museet där en ingång som tidigare varit avstängd nu leder till rummet med dessa sällsamma målningar. Det var en sannerligen välsignad dag.
Arrivederci!
/Jessica
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar