Domenica

Den första Romveckan börjar, som sagt, lida mot sitt slut och vecka två närmar sig med stormsteg.

För er nyfikna bloggläsare kan meddelas att undertecknad inte tillhör den samling friskusar som dagligdags ger sig ut i motionsspåren, trots upprepade vittnesmål om löpningens välgörande effekter.

Med det sagt bör det kanske också nämnas att den nedan utlovade rapporten från MACRO är skjuten på framtiden. En tidigkristen kyrka har - bokstavligen och bildligen - hamnat i vägen, med allt vad det innebär. Besök på MACRO kommer istället att avläggas nästkommande helg, före avresan till Toscana med Siena och Florens på schemat (Stendhal-syndrom, comin' up!).

Ovan nämnda kyrka, för övrigt, går under namnet Basilica San Clemente och utgör undertecknads första redovisningsuppgift under kursen. Då vi i kronologin nu i vecka två lämnar det antika Rom och istället närmar oss senantiken och medeltiden börjar ju kyrkobyggnaderna, som vi alla vet, göra sig påminda i den eviga staden. Gammalt som gatan är materialet oavsett, även fortsättningsvis. Eller rättare sagt äldre än gatan. Avseende den kyrkobyggnad som fallit på min lott föreligger nämligen en hyfsat unik situation: Den förvisso väldigt trevliga 1100-tals-basilika som under rätt många år gått under namnet San Clemente (tillägnad påve nr 4, Clemens) har som sina fundament en äldre kyrkobyggnad från 300-talet. Inget unikt med det säger ni, men det kommer mer: Under lång tid antogs nämligen denna övre kyrkan vara den San Clemente som omnämns i skrifter redan under senare delen av det fjärde seklet e.Kr., men icke. Vid mitten av 1800-talet började fader Mullooly, prior vid det kloster med irländska dominikaner som huserar i byggnadskomplexet, gräva lite i omgivningarna och fann då den ursprungliga basilikan under den nuvarande. Men det slutar inte där, under denna hittades senare i sin tur ytterligare en nivå, möjligtvis ett bostadshus från det första århundradet e.Kr., komplett med Mithraisk kultplats och allt. Alla dessa nivåer är vidare i sådant skick att de kan besökas. Spektakulärt, minst sagt. Ett varningens finger bör dock höjas, det är inget för den som lider av klaustrofobi. Något jag själv började undra om jag fått en släng av när jag i veckan på darrande ben, med planritningar och freskreproduktioner i högsta hugg, sökte orientera mig i den underjordiska, senantika byggnationen. Det hela nådde en punkt där jag kom på mig själv med att högst frivilligt söka mig nära - för att inte säga tätt inpå - de högljudda tyska turistgrupper och australiensiska backpackers som alltid finns att tillgå vid varje europeisk sevärdhet värd namnet. Allt för att avdramatisera situationen så att väsentligheterna kunde fokuseras. Huruvida mina kurskamrater kommer att reagera på samma sätt återstår att se.

Nu: biblioteket.

På återseende,

/David