Caravaggiologi

Man blir egentligen aldrig klar med Caravaggio. En kanske inte alltför omstörtande slutsats, men likväl den sentens som kanske bäst sammanfattar intrycken från det fördjupande kursmoment ägnat konstnären som under fredagseftermiddagen avslutades med ett seminarium i institutets auditorium.

Då vi redan vid kursstart gavs i uppgift att formulera varsitt pro memoria ägnat valfri Caravaggio-skapelse, har den svårgripbare cavaliere Michelangelo Merisi i någon mening följt med oss resan igenom. I Rom är denne givetvis också ständigt närvarande, mer så då Galleria Borghese under hösten öppnade portarna till utställningen Caravaggio/Bacon (omnämnd nedan) vars affischer kan ses på alla möjliga och omöjliga platser i staden. Rom erbjuder ju därtill den mer eller mindre unika möjligheten att faktiskt se flera av Caravaggios målningar i kontext, i till exempel Contarellikapellet i S. Luigi dei Francesi.

Så vad kan man egentligen säga om en konstnär så intrasslad i sin egen mytbildning; som givit upphov till ett så omfattande och sammansatt forskningsfält; vars liv och konst tolkats och omtolkats i en mängd olika kontexter, i en mängd olika syften? Vari grundas vår tids oerhörda fascination för en samling målningar tillkomna under ett par decennier kring sekelskiftet 1600; och mer så, vari grundas vår, förefaller det som, än större fascination inför individen bakom dem?

Man blir egentligen aldrig klar med Caravaggio. Jag tror att vi stannar där. För nu.

/David