Il sole!

Veckan har så långt bjudit på en mångfald härligheter. Helgen förde tydligen med sig varma vindar, vilket har resulterat i att sommaren återvänt till den eviga staden. Detta står i fullständig kontrast till slutet av förra veckan som istället bjöd på regn, kyla och starka vindar.



Detta var förstås inte enbart negativt, (trots att vi då många gånger sågs svära och hytta näven åt vädergudarnas håll) utan inramade landskapet kring Caprarola och Bagnaia i suggestiv dimma. Vackra dis flöt omkring i luften som vilseledda molntussar, och utgjorde egentligen ett fulländat sceneri till Palazzo Farneses grotta, situerad i trädgården bakom palatset, där vi genom guidens gunst och nåd till och med fick beskåda vattenspelet; droppar som regnade från hela grottans tak ner i dammen under.



Men nu har som sagt solskenet återkommit, och turisterna har återigen slängt av sig kläderna för att strosa ner Via del Corso i shorts och flip-flops. Med veckan har även Michelangelo gjort återtåg in i kursen och våra studier, då vi besökt både Julius II:s gravvård i S. Pietro in Vincoli, där David för övrigt framförde en makalöst trevlig presentation, och Campidoglio; två väldigt fina exempel på att stora konstnärers drömmar, och i synnerhet Michelangelos, inte alltid kan uppfyllas.

Imorgon tänkte vi storma Frankrikes ambassad, och eftersom denna lämpligt nog är inhyst i familjen Farneses citypalats delvis kreerad av nämnda Michelangelo passar vi nog på att samtidigt studera både arkitektur och fresker. Nu väntar förberedande taktiksnack med Sabrina i auditoriet.

På återseende,

Jessica

Cani e gatti

Idel högtidligt folk har spanats i Rom i veckan. Själv hade jag inte nöjet att föräras påvens närvaro, men har däremot spanat en känd person ur, ska vi säga, Sveriges mindre heliga elit. Nämligen *trumvirvel* Rickard Wolff *pa-ba-tjing*. Sågs strosa på Roms gator minsann.

Har även spanat in några andra av Roms berömdheter:

Sabato

Kursens fjärde vecka, rubricerad "Rom under renässansen", börjar så sakteliga lida mot sitt slut. Renässansen är emellertid, som ni säkert också förstår, inget man bör - eller för den delen ens kan - hasta förbi inom en så pass begränsad tidsrymd. Temat kommer således följas upp också under nästkommande vecka, men det är att gå händelserna i förväg. Helg är ju, som bekant, ekvivalent med rekapitulation och begrundan (bland annat):

De gångna dagarna har bl.a. bjudit finfrämmande (se inlägg nedan); avlagt besök på utställningen Caravaggio/Bacon på Galleria Borghese (åter, se inlägg nedan); ett par seminarier i institutets auditorium; utflykter i Vatikanmuseernas labyrintiska vindlingar; närkontakt (nåja) med Papa Benedetto himself; tafatta försök (jag talar här för mig själv) att greppa den i milda ordalag monumentala Peterskyrkan; samt, som avslutning under fredagen, exkursion under regntunga skyar till löjligt vackra Villa Farnese och Villa Lante i Caprarola respektive Bagnaia.

En highlight av flera: Under onsdagen var det meningen att vi kursdeltagare på egen hand skulle söka ta oss in i och orientera oss genom Vatikanmuseerna, för att väl där koncentrera oss på de inte helt okända konstnärliga insatser som Rafael och Michelangelo står som upphovsmän till: Dekorationen av Stanzerna respektive Sixtinska kapellets tak och altarvägg. De svårgenomträngliga horder av högljudda, ivrigt fotograferande turister vi fruktade skulle blockera vägen för vetenskapen (läs oss) uteblev lyckligtvis. Något som det, skulle det visa sig, kanske fanns rimliga skäl till. När vi väl tagit oss ut (ett, avseende tid och kraft, minst lika prövande moment som att ta sig in) splittrades vårt lilla sällskap, där en fraktion, däribland undertecknad, sökte sig mot Petersplatsen med målet att rekognosera en smula inför kommande redovisningsuppgifter. Passerandes genom den berninska kolonnaden med tillhörande vaktkontroll upptäckte vi att de påvliga storbildskärmar som pryder platsen visade ett bekant ansikte: Japp, Benediktus XVI i egen hög person, alive and kickin' it (det sistnämnda endast i bildlig bemärkelse, men ändå) inför en jublande folkmassa. På grund av viss språkförbistring samt bristande insikter i hur den romersk-katolska kyrkan dagligdags bedriver sin verksamhet, kunde vi utifrån vad som observerades inte utröna exakt vad hans helighet talade om, varför denne talade eller vilka denne talade inför. Vad vi däremot kan redogöra för är hur denne genomförde det hela: sittandes samt, emellanåt, vinkandes. Vi kan därtill meddela att the Pope formerly known as kardinal Ratzinger såg ut att vara vid oförskämt god vigör. Glad verkade han också.

Avslutningsvis tänkte jag också dela med mig av några valda excerpter fotografisk dokumentation från gårdagens utflykt:

Hade du hetat Alessandro Farnese hade detta varit din sommarstuga:


Fin vy med oroande molnbildning:


Världsklassträdgård (Villa Lante):


Världsklassfontän i världsklassträdgården:


Fontänhäst (fackterm):



Alla prossima volta,

/David

Attenzione!

Som en virvelvind från förr rider vackra stormar in till ett Rom i höstlig skrud. Till viss beundran och viss förfäran är Aeneas och Aida a.k.a Oscar och Hanna tillbaka i den eviga staden för en kort men tung visit, institutet får än en gång höra vinet korkas ut och kalvar slaktas på bakgården.

Caravaggio/Bacon: En curatorisk miss.
"This is not an exhibition on art history, but an invitation to an aesthetic experience. [...] To host Bacon and Caravaggio side by side means weaving a web of potential aesthetic cross-references and related impressions."
Två fantastiska konstnärskap presenteras sida vid sida (läs:integrerade i Borgheses samlingar???). Ljussättningen var under all kritik och sammanställningen Caravaggio/Bacon (detta urval) rent misslyckad. Men, Ursulas martyrium, helt otrolig! (Med andra ord behöver vi inte besöka Neapel som enligt John från Long Island: is like an unflushed toilet).


Återigen immar Foresterians fönster igen av oset från heta pannor medan höga röster höjs om frågor som endast vinets vackra rus kan få fram.

/Oskar Vino - Hanna Ursula

Paltkoma i Toskana

Nu är det dags för en gästskribent i form av mig!
Kerstin var namnet och mina konstvetenskapliga rötter suger grundvatten ur Linköpings Universitet. Detta är en populärvetenskapliga framställning av min odyssé inne på Uffizi.

Det är lätt att drabbas av mental paltkoma i omgivningar som kontexten Italien utgör.
Att försöka ge en närmare redogörelse av allt vad jag såg skulle vara att förvandla mig till de i Hades evigt vattenösande danaiderna. Så jag gör en djupdykning.
Jag blir väldigt fartblind när det inte går att vända sig om utan att stirra på en konsthistorisk skatt, likt en stumt gloende nickedocka som undrar om det är på rktigt och tänker att det är bäst jag tar ett kort (när man får) så jag kommer ihåg var jag var någonstans och vad jag såg där... Det blir som ett töcken av bilder och namn som virvlar omkring likt en tyfon i huvudet.

Året var 2009 och en förväntan tjock som olivolja anas i den friska och krispiga luften.
I Toskana stavas den totala paltkoman Galleri degli Uffizi.
Ska man in på Uffizierna måste man köa, eller beställa biljetter i förväg och betala 14 € för inträdet, eller så läser man en konstvetenskaplig kurs vid Svenska Institutet i Rom, får sin entrébiljett betald och går före i kön. Själv gjorde jag det sistnämnda och mös.
När man går in i ett sånt här brutalt galleri inser man snabbt att man måste börja sålla för att komma levande ur det. Det är nästan skönt att man ”bara” har 2 timmar på sig innan museet stänger... Hur förbereder man sig bäst för en sån här färd (i den bästa av världar)?

1. Man har sköna skor.
   
2. Man har lagom med kläder och en väska som inte är för tungt lastad.
3. Tålamod med folk då man kan råka ut för två stora japanska grupper, en tysk grupp, en brittisk grupp, någon grupp med uttråkade tonåringar och allmänt löst folk som likt robotar styrda av en moderhjärna går omkring med sina audioguider.
4. Man bör vara mätt och gärna utvilad.
   
5. Ett tips kan vara öronproppar för att slippa att folk tröttar en med en oral kakafoni.
   
6. En strategi för hur man ska tackla rutten och verken kan också vara bra.

Jag kom på att jag hade öronproppar i väskan, vilket var en välsignelse. Sedan var det inte många rätt, förutom det faktum att jag var evigt lycklig över museets värmande innandöme (i kontext oerhört frisk luft).
Snabbt insåg jag vidden av utmaningen som låg framför mig. Måhända låter jag lika kallblodig som Ted Bundy, men man måste sålla och spetsa in sig på vad man vill se. Nu hade jag inte så stor aning om allt vad som fanns inne på uffizierna eftersom jag inte hade gjort min hemläxa ordenligt, men man kan väl kort säga ungefär allt, eller åtminstone det mesta.
Snabbt skummade jag igenom de bladguldsdränka altartavlorna, ögnade marmorstatyer, stirrade på några korsfästelser som såg roliga ut (insåg att jag betraktade en tämligen skissartad sådan av Leonardo da Vinci), hittade en massa allegoriska dygder av Sandro Botticelli som jag inte hade den blekaste om att han hade målat (och som var fullkomligen underbart utförda), hamnade i ett rum fullt med folk och insåg att jag vilade ögonen på både Venus födelse och La Primavera. Jag var tvungen att sätta mig ner och ge detta en andaktsstund. Sedan slogs jag även av det faktum (som påpekats av vår eminenta cicreon för kursen) att de såg lite bleka ut och att se en lysande reproduktion kan ge minst lika stor behållning då den museiala kontexten (mycket folk, lampor som bländar i färgerna, trötta fötter etc.) kan ta udden av konstverken.
Jag hasade mig mentalt vidare med en kropp som gick på autopilot. Pang boom, där hängde Lucas Cranachs porträtt av Martin Luther. Jag kryssade mellan kobbar och skär, såg något målat av Giorgio Vasari som jag inte blev imponerad av, sögs in av statyerna i Niobes rum där skräcken och ångesten pyste genom golvplankorna på ett magnifikt sätt. Jag följde med malströmmen och insåg att jag stod framför ett madonnaporträtt av Rafael inramat av en exceptionell "tredimensionell" ram (original) med snidade huvuden som stack ut och betraktade den ömma modern, begeistrad tumlade jag in i nästa rum för att se Venus från Urbino smeka mig med blicken!

Jag hittade en pall som en museivakt inte använde och slog mig tacksamt ner för att lyfta blicken mot Madonnan med den långa halsen. Jag var tvungen att sitta kvar en stund och reflektera över att jag framför mig hade den långhalsade madonnan och om jag tittade över axeln så kunde Venus förföra mig. Jag vilade en stund för att sedan likt Raskolnikov feberyrigt resa mig upp och vandra vidare längs St Petersburgs gator.
När jag slutligen lyckas komma ur våningen med livet i behåll landade jag i ett smärtfritt nedre plan som jag snabbt lotsade mig igenom, ignorerandes landskapsmåleri och annat av personer jag inte ens vågade läsa namnet på.
Jag drar en lättnadens suck och tänker att det är över nu - för att inse att gatloppet ännu inte är slut... CARAVAGGIO står det på en skylt med en pil. Vid helvetets herre och hans håriga rumpa tänker jag och drar ett djupt andetag innan jag plöjer vidare.
Badabing badaboom! Den trånande pojken med fruktskålen är utlånad (finns för närvarande på Villa Borghese), en urläcker sköld står målad där med Medusas huvud och jag tänker att nu är det nog slut. Men där hänger den, som en prick över i:t, Judith och hennes tjänstekvinna är i full färd med att skära huvudet av Holofernes. Tenebrism is the shit, tänker jag stilla medan jag knäsvagt sätter mig på bänken...
Jag kravlar ut i museishoppen och köper en katalog över uffiziernas samling så jag ska komma ihåg vad jag har sett (och inse vad jag har missat...)!

En trött ensam cowboy lämnar så slutligen sitt äventyr med troféen i hand och går ensam ut i skymningen för nya möten.
Long days and pleasant nights!
/Kerstin

Toskana in the bliss

Oj oj vilken vecka... Vi har tampats mot väder och vind, legat sömnlösa och lyssnat till slagverksparader, kyrkklockor, allehanda gatubyggarmaskiner och Beatlescovers. Vi har slagit oss fram genom horder av japanska, amerikanska, såväl som tyska, turister; gått vilse i Florens, relativt småskaliga men ändock labyrintartade, innerstad, bara för att inse att den slumpmässiga vägen alltid ändå är den sanna. Men inte minst har veckan som gått präglats av Uppenbarelser.

Ankomsten till Siena blev som påpekat av David en solskenshistoria förvandlad till drama på högsta nivå när halva gruppen i desperation försökte uppfinna nya sätt att skydda sig mot vädrets makter. Glädjen var därför stor när vi väl slog oss ned i katedralens värme för att lyssna till Sabrinas mästerliga betraktelser. Denna glädje förbyttes efter seminariet till ren hänförelse när vi intet ont anandes promenerade in i ett bibliotek i anslutning till långhuset, Libreria Piccolomini; ett helt absurt dekorerat rum med fresker och takmålningar av Pinturicchio, som även huserar en utställning av fantastiska illuminerade korböcker från renässansen. Mitt i lyckan och den lilla verklighetsbubblan Märit och jag själv hamnat i, hör vi en vacker stämma som börjar sjunga. En grupp turister med uppenbarliga kunskaper om renässansmusik har börjat sjunga melodierna i korböckerna.



Veckans andra uppenbarelse utgjordes självklart av freskerna i Florens. Fra Angelicos fresker i dominikanerklostret San Marco, och Domenico Ghirlandaios fresker i Santa Maria Novella för familjen Tornabuoni, var svindlande upplevelser. Båda dels för att de varit föremål för mindre studier tidigare under den akademiska karriären och insikten hur otroligt mer vackra de är i verkligheten kommer som något av en överraskning, men även för att insikten om att det är just dessa fresker man står framför blir just en uppenbarelse. Om än en smått generande sådan. Tankeverksamheten: Ah, så vackra... hmm, den detaljen känner jag igen... jaa, vänta nu.. men, men, det är ju den fresken!

Galleria degli Uffizi var dock uppenbarelsernas höjdpunkt under veckan. Till allas stora glädje fick vi VIP-biljetter och kunde promenera förbi den långa långa kön in till det allra heligaste. Väl inne skingrades vi av logistiska skäl i alla möjliga riktningar - museet är en veritabel labyrint av salar. Det ena sagolika konstverket efter det andra serverades framför oss och det konstvetenskapliga ruset förbyttes raskt till ett överdoserat tillstånd där intrycken inte längre gick att hejda. Giotto, Duccio, Andrea Orcagna, Lippi, Michelangelo, Rafael, Titian, Tintoretto... Efter denna eskapad möttes vi alla som av slump men förenade av pur utmattning i museets café. Märit, Desireé och jag begav oss därefter genom ett mörker bestående av irriterande 1800-talskreationer för att slutligen uppbåda den nödvändiga energin till beskådandet av Carravaggio, galleriets slutpunkt.

Det som sedan skedde kan bara varit en äkta uppenbarelse, kanske skickad av jungfru Maria själv som tack för det tända ljuset framför hennes bild i Orsanmichele samma dag. Märit och jag står i museets shop, vi har inhandlat de obligatoriska vykorten och är på väg ut genom dörrarna, när vi råkar få syn på museets katalog. Den visar på framsidan Botticellis Venus. Vi ser på varandra, anar ett fatalt misstag, och frågar samtidigt: Såg du någon Botticello? Nej, blir svaret från oss båda. Vi har missat Botticelli-salen. Självklart gör vi det enda möjliga; ignorerar hägringen av den kaffe och kaka som väntar efter museet, springer tillbaka genom 1800-talsutställningen, uppför trappor och längs hela huvudkorridoren till början av museet där en ingång som tidigare varit avstängd nu leder till rummet med dessa sällsamma målningar. Det var en sannerligen välsignad dag.



Arrivederci!

/Jessica

Home and Abroad

En viss, vad vi lite slarvigt kanske kan kalla, konsthistorisk utmattning präglar för närvarande institutet verksamhet, nyligen hemkomna som vi kursdeltagare är från exkursionen till de toskanska, något nordligare breddgraderna. Det är fem händelserika dagar vi nu söker återhämta oss ifrån, med otaligt att rekapitulera och internalisera. Jag kommer i det följande att i korthet söka ge en överblick av vår komprimerade Grand Tour, med förhoppning om att mina kolleger skall bidra med lite fylligare redogörelser under de kommande dagarna.

Under måndagen tog vi oss i arla gryningstid (ett, som vi alla vet, relativt begrepp) medelst tåg från Rom till Siena, som visade sig vara en fantastiskt vacker liten stad fullständigt genomsyrad av gemyt. Hotellet var en oas av trivsamhet där genomcharmiga italienska män hälsade oss välkomna. Således gav vi oss snart med lätta steg in mot stadskärnan för att i solskenet, i spänd förväntan på att exkursionens första undervisningstillfälle skulle dra igång, avnjuta det omtalade lokala köket.

Sen blev det höst.

Att det i Italien kan förekomma hastiga väderomslag har jag tidigare erfarit, men hastiga årstidsomslag är något helt nytt och inget någon av oss kan sägas ha varit särskilt väl förberedd på, bortskämda som vi varit med solsken och högsommarvärme. Det började regna och temperaturen sjönk snabbare än man kan säga "Duccio". Ett visst huttrande kom således att ackompanjera våra vandringar genom stadens historiska miljöer, som, bör erkännas, förvisso gjorde sig väldigt bra också i lite sämre väderlek.

Palazzo Pubblico:


Piazza del Campo:


Domen:


Vår vistelse i Siena blev emellertid (och, bör kanske tilläggas, tyvärr) inte alltför långvarig då det späckade veckoprogrammet hade långt mer att erbjuda. Redan under tisdagskvällen begav vi oss av mot Florens, där vi väl framme kongenialt inackorderade oss på Hotel Medici - givetvis beläget på Via dei Medici - med spektakulär utsikt över Santa Maria del Fiore.

Vy från hotellets takterrass:


Inom ramarna för den till storleken ganska blygsamma yta som utgör Florens stadskärna kom så de följande dagarnas äventyr att utspela sig. En gedigen genomgång av den nätta byggnationen ovan stod givetvis på schemat tillsammans med hållpunkter som Baptisteriet, Cappelle Medicee samt - naturalmente - Galleria degli Uffizi.

Jag råkade på min namne också:


Mycket återstår givetvis att redogöra för avseende våra öden och förehavanden - i Florens såväl som i Siena, vetenskapliga såväl som mer tvivelaktiga - men det är något jag för ögonblicket lämnar till kommande inlägg.

På återseende,

/David

Hej då Sydafrika - Hej Toscana!

Det Danska institutets Kay Fisker-ritade byggnad kastar efter gårdagskvällens debacle långa skuggor över sin svenske, Tengbomska granne. Det blir inget VM i Sydafrika för Sveriges del. Detta djupt smärtande faktum har givetvis utövat ett förlamande och bedövande inflytande på verksamheten denna oktobersöndag.

Således ännu större anledning att blicka framåt - att acceptera situationen, hur svårsmält den än är, och gå vidare - mot kommande veckas exkursion till Siena och Florens. En intensiv vecka väntar där det toscanska konsthistoriska beståndet skall inventeras, analyseras, tolkas och kontextualiseras. Därmed tar bloggen också några dagars paus, men inte utan att ni läsare skall kompenseras för uteblivna uppdateringar. Vid hemkomsten kommer Rombloggen nämligen att tillfälligt transformeras till en kollektivblogg där alla kursdeltagare som känner sig hågade kommer att dela med sig av sina intryck av, och eventuella avtryck i, exkursionsmålen.

På återseende,

/David

Rom i regnet

Jag vill redan nu inledningsvis be om ursäkt för den referenstyngda, ordvitsande rubriken ovan (som i och för sig är vad som ytterst motiverat föreliggande inlägg). Avsikten är alltså inte att uppmärksamma hur jag skulle ha återupptäckt Ulf Lundells Ripp Rapp, utan helt enkelt att meddela hur två veckor med strålande sol och en dagstemperatur som stadigt legat omkring 25 - 30° C nu under lördagsmorgonen förbytts i hällregn, åska och blixtar. För er som inte är alltför bekanta med romersk väderlek kan jag därtill meddela att det tenderar att regna ordenligt när det väl regnar. Förhoppningsvis skall det hinna klarna upp tillräckligt så vi slipper vada ned till Testaccio i eftermiddag.

Alla prossima volta,

/David

Att gå i kloster ...

Kursens program för vecka två, rubricerat "Rom under senantiken och medeltiden", har under fredagen avslutats med en exkursion till Subiaco och klostren Sacro Speco och S. Scolastica. Vi har idag således lämnat staden bakom oss och bytt gator och piazzor mot vindlande, böljande campagna.

Sacro Speco är ett av flera kloster grundade av Benedikt av Nursia. Just detta komplex inkorporerar de grottor som denne i unga år skall ha sökt sig till för att i avskildhet kunna ägna sig åt meditation och bön. Enligt hagiografiska källor ska det ha varit Benedikts syster Skolastika som uppmanat denne att avbryta sin solitära verksamhet och istället inrätta de kommuniteter som sedermera kom att bli kända under beteckningen Benediktinorden.

Klosteranläggningen är belägen i rasande vackra - för att inte säga sublima - omgivningar. Fotografering av interiören verkar endast vara förbehållen ordensbröder, så det får ni klara er utan, men exteriören var inte dum den heller:

En rosenträdgård hade dom också:


Och, som sagt, rasande vackra omgivningar:


Och så här trevligt hade Jessica det:


Imorgon blir det samtidskonst från New York, antik soptipp och pyramid. Bara i Rom, kids. Bara i Rom.

Peace.


/David

Fotgängare vs. Bussare

En mindre inofficiell tävling har utbrutit på institutet om morgnarna. På väg till förmiddagarnas studieobjekt väljer somliga av oss att promenera hela sträckan, medan andra av oss väljer att färdast medelst kollektivtrafik. Jag tillhör givetvis senare gruppen och tar därför ställning till bussarnas fördel.

Igår vann vi i lag Bussare, och lyckades till och med segla förbi lag Fotgängare på Via del Corso glatt vinkandes och hejandes. Tyvärr hade lag Fotgängare uppmärksamheten på annat håll, och märkte inte av våra glada uppmuntrande hejarop. Måste säga att de verkade en aning utmattade och varma...

Annat blev resultatet idag på väg mot S. Cecilia in Trastevere. När lag Bussare väl promenerade in i lilla rosträdgården framför kyrkan sitter hela laget Fotgängare med kursledare Sabrina och väntar tålmodigt. Men så måste tilläggas att denna gång fick de även en halvtimmes tidigare start, och jag vågar påstå att vi skulle segrat markant om inte spårvagnarna fastnat i en trafikolycka vilket tvingade oss att gå flera stationer, samt att rusningstrafiken vid Tibern stockade sig en aning. Men så ter sig spelreglerna och vi erkänner oss besegrade för denna gång.

/Jessica

Tituluskyrkor!

Gårdagen bjöd på välsignade upplevelser ur många aspekter. Vi har stått inför närvaron av ett helgon, utmanat Roms kollektivtrafik och redovisat några av våra muntliga uppgifter för kursen. Redovisningar är alltid svettiga innan man kommit över tröskeln, och det är väl det minsta man kan säga om kollektivtrafiksystemet i Rom... Förstår fortfarande inte hur hållplatserna fungerar, varför är vissa gula och andra röda, vad är skillnaden på de små bussarna, de grå och de gröna? Varför har flera hållplatser samma namn? Rom är en stad av mysterier...


Helgonet vi fick äran att träffa var S:t Agnes i egen hög person, inte levande person dock, utan vilandes i sin kista. Faktiskt borde hon egentligen vara väldigt väldigt långt bort, eller högt upp snarare, och var kanske inte särskilt medveten om skaran av antecknandes studenter från fjärran norden. På hennes grav ligger altaret i Basilica di Sant'Agnese Fuori le Mura, nya versionen, en trevlig tidigkristen kyrka med ett nätverk på 6 km katakomber under ytan. Vi fick naturligtvis inträde till dessa och kunde strosa runt bland tusentals öppna gravar, lyckligtvis utan kvarlevor, i trånga grottgångar uthuggna ur marken. Nedan visas S. Costanzas mausoleum som ligger vid den äldre basilikan på samma plats.



Även idag har vi besökt tidigkristna kyrkor, eftersom det är temat för veckan. Vi rör oss alltså bort från antiken och in i kristendomens era, men antiken är alltid närvarande i Rom, och så även i de tidigkristna kyrkorna. Detta var högst påtagligt i S. Sabina, och S. Pressede, två kyrkor på dagens program. Mosaikerna i Cappella S. Zeno som ligger i S. Pressede kommer sitta fastnaglade i själen resten av livet. S. Sabina hade också en trevlig apelsinträdgård med utsikt över Rom, och en väldigt söt men ärrad katt som jag fick gosa med. Sen kom den och letade upp mig i folksamlingen och ville bli kliad bakom örat av just mig! Mitt hjärta smälte så klart....


Imorgon ser vi fram emot en redovisning av Davids redovisning av S. Clemente som han så väl talat för!

/Jessica

Domenica

Den första Romveckan börjar, som sagt, lida mot sitt slut och vecka två närmar sig med stormsteg.

För er nyfikna bloggläsare kan meddelas att undertecknad inte tillhör den samling friskusar som dagligdags ger sig ut i motionsspåren, trots upprepade vittnesmål om löpningens välgörande effekter.

Med det sagt bör det kanske också nämnas att den nedan utlovade rapporten från MACRO är skjuten på framtiden. En tidigkristen kyrka har - bokstavligen och bildligen - hamnat i vägen, med allt vad det innebär. Besök på MACRO kommer istället att avläggas nästkommande helg, före avresan till Toscana med Siena och Florens på schemat (Stendhal-syndrom, comin' up!).

Ovan nämnda kyrka, för övrigt, går under namnet Basilica San Clemente och utgör undertecknads första redovisningsuppgift under kursen. Då vi i kronologin nu i vecka två lämnar det antika Rom och istället närmar oss senantiken och medeltiden börjar ju kyrkobyggnaderna, som vi alla vet, göra sig påminda i den eviga staden. Gammalt som gatan är materialet oavsett, även fortsättningsvis. Eller rättare sagt äldre än gatan. Avseende den kyrkobyggnad som fallit på min lott föreligger nämligen en hyfsat unik situation: Den förvisso väldigt trevliga 1100-tals-basilika som under rätt många år gått under namnet San Clemente (tillägnad påve nr 4, Clemens) har som sina fundament en äldre kyrkobyggnad från 300-talet. Inget unikt med det säger ni, men det kommer mer: Under lång tid antogs nämligen denna övre kyrkan vara den San Clemente som omnämns i skrifter redan under senare delen av det fjärde seklet e.Kr., men icke. Vid mitten av 1800-talet började fader Mullooly, prior vid det kloster med irländska dominikaner som huserar i byggnadskomplexet, gräva lite i omgivningarna och fann då den ursprungliga basilikan under den nuvarande. Men det slutar inte där, under denna hittades senare i sin tur ytterligare en nivå, möjligtvis ett bostadshus från det första århundradet e.Kr., komplett med Mithraisk kultplats och allt. Alla dessa nivåer är vidare i sådant skick att de kan besökas. Spektakulärt, minst sagt. Ett varningens finger bör dock höjas, det är inget för den som lider av klaustrofobi. Något jag själv började undra om jag fått en släng av när jag i veckan på darrande ben, med planritningar och freskreproduktioner i högsta hugg, sökte orientera mig i den underjordiska, senantika byggnationen. Det hela nådde en punkt där jag kom på mig själv med att högst frivilligt söka mig nära - för att inte säga tätt inpå - de högljudda tyska turistgrupper och australiensiska backpackers som alltid finns att tillgå vid varje europeisk sevärdhet värd namnet. Allt för att avdramatisera situationen så att väsentligheterna kunde fokuseras. Huruvida mina kurskamrater kommer att reagera på samma sätt återstår att se.

Nu: biblioteket.

På återseende,

/David

Hjärtan och Borgheseparken

Så var en vecka förfluten och lagd till handlingarna. Bästa definitionen av veckan skulle kunna vara varm, och möjligen intensiv, men något säger mig att det senare även kommer definiera resterande veckor här på institutet. Trots värmen har dock en grupp atletiska deltagare varje morgon innan frukost tagit löprundor genom Borgheseparken - varje dag- ! Detta ser vi andra som en fantastisk prestation och apploderar enormt. Faktum är att jag anslutit mig själv till denna grupp helt frivilligt några dagar, men kan bara sluta mig till att det var under inflytande av grupptryck eller annat. Hursom kan jag garantera att det kommer upprepas, om inte för hälsans skull så åtminstone för den fina samhörigheten med alla Roms parknyttjare. Vi känner oss alla som en stor härlig familj. Borghesefamiljen.

För att avsluta vill jag bara stoltsera lite med att jag ikväll lagat till några fina kronärtskockshjärtan, lokalt inhandlade på grönsaksmarknaden imorse. Fantastiskt goda kokade i lite salt och citron bara, något jag fick veta senare faktiskt har ett namn - Carciofi alla Romana. Till detta bjöd David på lite lokalt vin med det fantastiska namnet Est! Est!! Est!!! (Notera hur utropen stegras i intensitet) Väldigt genuint.

På återseende!

/Jessica

Venerdì!

Fredag! Vattnet är tillbaka!

Efter en behaglig sovmorgon samt ett besök på den förträffliga utställningen Roma. La pittura di un imperio vid Scuderie del Quirinale är det snart dags för en session i biblioteket för att konsultera litteraturen. Därefter kommer vinet att konsulteras.

Under morgondagen planerar undertecknad att avlägga ett besök på Museo d'Arte Contemporanea di Roma (MACRO) för en inventering av den italienska samtidskonsten, från 1960 och framåt. Rapport följer.

Idag slås även portarna upp till utställningen Caravaggio/Bacon på Galleria Borghese, där den store mästaren Michelangelo Merisi da Caravaggios verk ställs mot och samman med Francis Bacons senare men likaledes storartade konstnärliga gärning. Konstnärernas dödsår (400 år sedan Caravaggio tackade för sig; eller egentligen nästa år men utställningen pågår in i januari) respektive födelseår (100 år sedan Francis kom till världen) sammanfaller på ett sätt som tydligen ytterliggare skall motivera en utställning där de båda möts. För alla er som uppskattar representationer där den mänskliga existensens mindre behagliga sidor skärskådas kan ett besök vara att rekommendera.

/David

Akvedukt malfunction

Tro det eller ej, men Rom, staden som mer eller mindre är synonym med snillrik och effektiv vattenförsörjning, uppvisar för närvarande vissa problem med att förse Svenska Institutet med den livgivande vätskan. Frågan om vad som orsakat denna olyckliga situation står ännu obesvarad. Den mer kritiska frågan om när vattnet förväntas komma tillbaka är likaledes höljd i dunkel. Kommer vi se en samling oduschade kursdeltagare med tvivelaktig andedräkt på Scuderie del Quirinale under morgondagen? Svaret låter vänta på sig.

I värsta fall finns ju alltid alternativ att tillgå.

A domani,

/David