Nu är det dags för en gästskribent i form av mig!
Kerstin var namnet och mina konstvetenskapliga rötter suger grundvatten ur Linköpings Universitet. Detta är en populärvetenskapliga framställning av min odyssé inne på Uffizi.
Det är lätt att drabbas av mental paltkoma i omgivningar som kontexten Italien utgör.
Att försöka ge en närmare redogörelse av allt vad jag såg skulle vara att förvandla mig till de i Hades evigt vattenösande
danaiderna. Så jag gör en djupdykning.
Jag blir väldigt fartblind när det inte går att vända sig om utan att stirra på en konsthistorisk skatt, likt en stumt gloende nickedocka som undrar om det är på rktigt och tänker att det är bäst jag tar ett kort (när man får) så jag kommer ihåg var jag var någonstans och vad jag såg där... Det blir som ett töcken av bilder och namn som virvlar omkring likt en tyfon i huvudet.
Året var 2009 och en förväntan tjock som olivolja anas i den friska och krispiga luften.
I Toskana stavas den totala paltkoman
Galleri degli Uffizi.
Ska man in på Uffizierna måste man köa, eller beställa biljetter i förväg och betala 14 € för inträdet, eller så läser man en konstvetenskaplig kurs vid Svenska Institutet i Rom, får sin entrébiljett betald och går före i kön. Själv gjorde jag det sistnämnda och mös.
När man går in i ett sånt här brutalt galleri inser man snabbt att man måste börja sålla för att komma levande ur det. Det är nästan skönt att man ”bara” har 2 timmar på sig innan museet stänger... Hur förbereder man sig bäst för en sån här färd (i den bästa av världar)?
- Man har sköna skor.
- Man har lagom med kläder och en väska som inte är för tungt lastad.
- Tålamod med folk då man kan råka ut för två stora japanska grupper, en tysk grupp, en brittisk grupp, någon grupp med uttråkade tonåringar och allmänt löst folk som likt robotar styrda av en moderhjärna går omkring med sina audioguider.
- Man bör vara mätt och gärna utvilad.
- Ett tips kan vara öronproppar för att slippa att folk tröttar en med en oral kakafoni.
- En strategi för hur man ska tackla rutten och verken kan också vara bra.
Jag kom på att jag hade öronproppar i väskan, vilket var en välsignelse. Sedan var det inte många rätt, förutom det faktum att jag var evigt lycklig över museets värmande innandöme (i kontext oerhört frisk luft).
Snabbt insåg jag vidden av utmaningen som låg framför mig. Måhända låter jag lika kallblodig som Ted Bundy, men man måste sålla och spetsa in sig på vad man vill se. Nu hade jag inte så stor aning om allt vad som fanns inne på uffizierna eftersom jag inte hade gjort min hemläxa ordenligt, men man kan väl kort säga ungefär allt, eller åtminstone det mesta.
Snabbt skummade jag igenom de bladguldsdränka altartavlorna, ögnade marmorstatyer, stirrade på några korsfästelser som såg roliga ut (insåg att jag betraktade en tämligen skissartad sådan av Leonardo da Vinci), hittade en massa allegoriska dygder av
Sandro Botticelli som jag inte hade den blekaste om att han hade målat (och som var fullkomligen underbart utförda), hamnade i ett rum fullt med folk och insåg att jag vilade ögonen på både
Venus födelse och
La Primavera. Jag var tvungen att sätta mig ner och ge detta en andaktsstund. Sedan slogs jag även av det faktum (som påpekats av vår eminenta cicreon för kursen) att de såg lite bleka ut och att se en lysande reproduktion kan ge minst lika stor behållning då den museiala kontexten (mycket folk, lampor som bländar i färgerna, trötta fötter etc.) kan ta udden av konstverken.
Jag hasade mig mentalt vidare med en kropp som gick på autopilot. Pang boom, där hängde
Lucas Cranachs porträtt av
Martin Luther. Jag kryssade mellan kobbar och skär, såg något målat av
Giorgio Vasari som jag inte blev imponerad av, sögs in av statyerna i
Niobes rum där skräcken och ångesten pyste genom golvplankorna på ett magnifikt sätt. Jag följde med malströmmen och insåg att jag stod framför ett madonnaporträtt av Rafael inramat av en exceptionell "tredimensionell" ram (original) med snidade huvuden som stack ut och betraktade den ömma modern, begeistrad tumlade jag in i nästa rum för att se Venus från Urbino smeka mig med blicken!
Jag hittade en pall som en museivakt inte använde och slog mig tacksamt ner för att lyfta blicken mot Madonnan med den långa halsen. Jag var tvungen att sitta kvar en stund och reflektera över att jag framför mig hade den långhalsade madonnan och om jag tittade över axeln så kunde Venus förföra mig.
Jag vilade en stund för att sedan likt Raskolnikov feberyrigt resa mig upp och vandra vidare längs St Petersburgs gator.
När jag slutligen lyckas komma ur våningen med livet i behåll landade jag i ett smärtfritt nedre plan som jag snabbt lotsade mig igenom, ignorerandes landskapsmåleri och annat av personer jag inte ens vågade läsa namnet på.
Jag drar en lättnadens suck och tänker att det är över nu - för att inse att gatloppet ännu inte är slut... CARAVAGGIO står det på en skylt med en pil. Vid helvetets herre och hans håriga rumpa tänker jag och drar ett djupt andetag innan jag plöjer vidare.
Badabing badaboom! Den trånande pojken med fruktskålen är utlånad (finns för närvarande på Villa Borghese), en urläcker sköld står målad där med Medusas huvud och jag tänker att nu är det nog slut. Men där hänger den, som en prick över i:t, Judith och hennes tjänstekvinna är i full färd med att skära huvudet av Holofernes. Tenebrism is the shit, tänker jag stilla medan jag knäsvagt sätter mig på bänken...
Jag kravlar ut i museishoppen och köper en katalog över uffiziernas samling så jag ska komma ihåg vad jag har sett (och inse vad jag har missat...)!
En trött ensam cowboy lämnar så slutligen sitt äventyr med troféen i hand och går ensam ut i skymningen för nya möten.
Long days and pleasant nights!
/Kerstin
