Congratulazioni!

Idag gratulerar vi Konstvetenskapliga institutionen i Uppsala som fyller 90 år.
Silvio och jag kommer styra upp ett eget litet partaj här i Rom och enligt Silvio kommer det bli så här bra:


Många hälsningar/
Oscar och Silvio

Andrea

Tydligen firade de någon slags arméns dag i Rom igår. Medan jag satt inne och skrev om Bernini så paraderade de väpnade styrkorna på gator och torg och planen dundrade förbi i formation på himlavalvet.
Men till kvällen begav jag mig till Piazza del Popolo för firandets crescendo, en konsert med Andrea Bocelli. Nu när Pavarotti sjunger för änglarna så är Andrea den som italienarna går igång mest på och jädrans vilken pipa han har. Hela publiken grät och kastade rosor på scenen; till och med de barska generalerna som vanligtvis slipar bajonetterna till tal av Il Duce torkade tårar från kinderna medan le ragazze föll på knä för madonnan och i ragazzi ropade på "Mamma!".

Zoooo

Jag har en grej att jag måste besöka djurparken i varje större stad jag besöker. Det är lite konstigt men också rätt trevligt att flanera lite och titta på djuren. Om djurparken har pingviner får den pluspoäng och om den har en delfin- och sjölejonshow får den ännu fler pluspoäng. Om djurparken i fråga har dinosaurier får den maxpoäng men det har inte hänt än.

Alla djuren var på strålande humör och visade sig från sin allra bästa sida när jag och Elin var där.

Favoriterna var de sjukligt vackra aporna av en sort som
det är få förunnat att se både i det vilda och i fångenskap.

Trädgårdarna igen

Vi hade fått ett tips om att det inte långt från Caprarola och Bagnaia, i den lilla staden Bomarzo, låg en park som inte liknade någonting annat. Så efter lunch tog vi ett gemensamt beslut att utanför den egentliga exkursionen kolla in vad det var för något. Namnet lät lockande: Bosco dei Mostri eller Parco dei Mostri, "Monsterskogen" eller "Monsterparken" och ta mig tusan vad knasig den var:



Mystiska skulpturer uthuggna ur berget.


Lutande hus.



Monstergrottor och karthagiska stridselefanter.




Parken byggdes under mitten av 1500-talet av Vincio Orsini och är fylld med skulpturer och arkitektur som går tillbaka till antika myter och historier. Dess kraftigt oregelbundna plan beror på att de skulpturala verken fick passas in där berget tillät det men ökade samtidigt mystiken och överaskningsmomenten. Orsini anlade parken som en personlig och alternativ värld där han kunde dra sig undan med sina nära. Vi inom gruppen är däremot helt övertygade om att han byggde den för orgier och andra tvivelaktiga sammankomster.

Trädgårdarna

När vi var i Tivoli tidigare i höstas besökte vi självklart även Villa d'Este med dess fantastiska trädgårdar bestående av terrasser, fontäner och vattenspel. Trenden att smycka sina villor med vatten var tydligen något som spred sig bland kardinalerna i Vatikanens korridorer och en regelrätt tävling bröt ut om vem som kunde uppvisa det största huset med den knasigaste trädgården. På ena sidan har vi kardinal Ippolito II d'Este som satsade hårt på fontänerna och på andra sidan kardinal Alessandro Farnese som vi sett satsade på husbygget. Vid sidan om Alessandro stod även kardinal Gianfrancesco Gambara som i den lilla orten Bagnaia nära Caprarola byggde sig en egen park/trädgård med tillhörande casino: Villa Lante.
Så när vi var i Caprarola passade vi även på att bege oss till Bagnaia för att vandra runt i kardinalens trädgård med vår egen utsökta guide.




Bord med inbyggd ränna för vinkylning. Fantastiskt smart!





Kardinalens namn - Gambara - betyder kräfta. Alltså är parken full med kräftor.




Den här konstiga kräftan låg och solade magen i vinkylen trots att det var mulet ute.






Elin gillar trädgårdar; mer än vad som kanske kan anses som sunt.

The Farneses, part 2

För att avsluta studien kring familjen Farnese och deras väl artikulerade behov av att sätta sprätt på pengarna tog vi en tur till Caprarola och Villa Farnese. Villan som egentligen borde kallas palats eller som vi i norr skulle säga slott är ett imponerande bygge som inte har så mycket att göra med de agrara aspekterna av begreppet villa, istället var det kardinal Alessandro Farnese som tyckte att det passade bra med en sommarbostad i de kyliga bergen på behagligt avstånd från Rom och Vatikanen. Vilken tur då att familjen ägde Caprarola och att grundförutsättningarna för villan fanns med bastioner och allt. Familjens husarkitekt Giacomo Barozzi da Vignola skapade sedan på grundförutsättningarna den imponernade byggnaden.

Lustigt var att trots att vi var ensamma i det stora huset så var vi tvugna att springa runt som galningar för att hinna runt, ivrigt påskyndade av en ettrig liten kvinna. Men hon veknade lite till slutet och lät oss besöka en av trädgårdarna i alla fall.

Fokus Farnese avslutades senare med ett besök hos jesuiterna i Il Gesú, självklart också i grunden av Farnesefavoriten Vignola men med de viktiga tilläggen av Giacomo della Porta som tog över efter Vignolas död. Ett besök i kyrkan rekommenderas varmt vilken dag som helst kl. 17.30 för en show i Broadwayklass.

Lördag

Idag var det ledigt och som brukligt är i alla storstäder gav jag mig ut och flanerade lite. Mycket trevligt! Åskvädret som har parkerat över Rom den senaste veckan lät bli att visa sig, istället sken solen över den eviga staden.
Idag har jag även spenderat cirka två timmar på att redigera och organisera den ofantliga mängd bilder jag har på min dator, ett helsikes arbete som ändock måste tas itu med. Och som en liten belöning kommer här ett axplock av bilder från den senaste tiden i Rom. Varsågoda!