Rombloggen

Coda

2009-12-05T18:19:00.005+01:00

Det är inte utan ett visst vemod jag nu tvingas konstatera att kursen nått sitt slut och det blivit dags för mig att sätta punkt. Resan - för att använda en många gånger brukad metafor - har varit fantastisk och till lika delar upplevelse-, händelse- och innehållsrik. Tack till institutet, stort tack Sabrina, tack till mina kurskollegor och, sist men inte minst, tack Rom.

Grazie e arrivederci.

Alla prossima volta,

/David

Caravaggiologi

2009-11-27T17:38:00.011+01:00

Man blir egentligen aldrig klar med Caravaggio. En kanske inte alltför omstörtande slutsats, men likväl den sentens som kanske bäst sammanfattar intrycken från det fördjupande kursmoment ägnat konstnären som under fredagseftermiddagen avslutades med ett seminarium i institutets auditorium.

Då vi redan vid kursstart gavs i uppgift att formulera varsitt pro memoria ägnat valfri Caravaggio-skapelse, har den svårgripbare cavaliere Michelangelo Merisi i någon mening följt med oss resan igenom. I Rom är denne givetvis också ständigt närvarande, mer så då Galleria Borghese under hösten öppnade portarna till utställningen Caravaggio/Bacon (omnämnd nedan) vars affischer kan ses på alla möjliga och omöjliga platser i staden. Rom erbjuder ju därtill den mer eller mindre unika möjligheten att faktiskt se flera av Caravaggios målningar i kontext, i till exempel Contarellikapellet i S. Luigi dei Francesi.

Så vad kan man egentligen säga om en konstnär så intrasslad i sin egen mytbildning; som givit upphov till ett så omfattande och sammansatt forskningsfält; vars liv och konst tolkats och omtolkats i en mängd olika kontexter, i en mängd olika syften? Vari grundas vår tids oerhörda fascination för en samling målningar tillkomna under ett par decennier kring sekelskiftet 1600; och mer så, vari grundas vår, förefaller det som, än större fascination inför individen bakom dem?

Man blir egentligen aldrig klar med Caravaggio. Jag tror att vi stannar där. För nu.

/David

L'Ara Pacis a colori

2009-11-22T18:50:00.015+01:00

Lite tunnsått med inlägg den senaste tiden, det får erkännas. Bättring utlovas de sista veckorna.

Vi har ju givetvis hunnit avhandla en hel del i kurshänseende när vi nu lämnat 1600-talet därhän (med undantag för Caravaggio, naturalmente, som gör anakronistiskt gästspel under kommande vecka) och istället klivit in i 1700-talet. Föreliggande inlägg gör emellertid en återkoppling till kursens första vecka, om ni minns (jag gör det knappt). Ett mindre sällskap från institutet, däribland undertecknad, är nämligen nyss hemkomna från Ara Pacis-museet, där vi under söndagskvällen givits möjlighet att stifta närmre bekantskap med den polykroma antiken. Det handlar om ett experiment med ljuskanoner som projicerar färger på kejsar Augustus fredsaltare och på så sätt rekonstruerar dess (förmodade) ursprungliga färgsättning. Ett teknologiskt underverk i sig och den suggestiva iscensättningen förstärktes ytterliggare av att soundtracket från Ridley Scotts Gladiator (!?) kongenialt fick ackompanjera det hela. För ett lite fylligare resonemang kring utställningen, som visats en gång tidigare, kan jag hänvisa till en understreckare i Svenska Dagbladet publicerad tidigare i år, författad av institutets direktör Barbro Santillo Frizell.

Nåväl, för er som inte hade möjlighet att närvara, så här såg det i alla fall ut:

Altaret så som vi är vana att se det, samt ett helt gäng med intresserade:

Alla var där (en av männen är alltså Roms borgmästare, jag är tyvärr inte säker på vem; kan vara mannen som vänder ryggen till)!

Sen satte det igång. Gradvis kom altaret att belysas och färgerna att träda fram:

... och lite mer:

Tills, finalmente!

Världsklass:

Sen rörde vi oss till den motsatta sidan av altarkonstruktionen och proceduren upprepades, men där såg det istället ut såhär:

Och såhär (populärt det här, som synes):

Yppersta världsklass:

Sämre söndagsaktivitet kan man tänka sig.

På återseende,

/David

Muralmåleri då och nu

2009-11-20T20:23:00.007+01:00

Nu är det ånyo dags för ett avbrott på denna blogg i form av mig (Kerstin)!
Jag ägnar den här kursen åt att titta och försöka se. Inget konstigt med det, men det är svårare än man tror att verkligen SE saker. Hur som haver så brukar jag spana på min omgivning när jag likt en sann impressionist är ute och flanerar på gatorna, betraktandes det livliga livet och den rörliga rörelsen. Jag har även börjar samla lite på bilder i en mapp som jag kreativt har döpt till Street Art i brist på annat. För er som är intresserade av ett modernt uttryck filtrerat genom historia skulle jag rekomendera en tur till Borgheseparken och deras samling med byster som finns alldeles intill Villa Medici! De anonyma konstnärerna visar prov på kreativitet och en träffande porträttlikhet! Jag uppmanar er att verkligen TITTA på bilden av Savonarola (klicka för förstoring om så behöves), den är helt underbar!

Men för att övergå till en annan konstform. Att måla på väggar var det inga konstigheter med för några århundranden sedan. Idag har vi en rätt så annorlunda relation till väggmåleri. Så vad är skillnaden?
Hmm, att det fanns en beställare till måleriet förr, konstnären (eller hantverkaren som han var innan begreppet geniförklarad konstnär skapades) var styrd av vad beställaren ville ha och att man i regel målade i fresk VS att konstnären själv bestämmer hur och var verket ska sitta, kanske finns det en beställare med i bilden (?) och att tekniken idag är mer blandad men drar nog åt al secco.
Det senare kan kallas street art. Jag har ingen bra definition på begreppet men det tycks handla om en konst som utvecklas i de offentliga utrymmen, i regel konst som inte får bidrag av staten. Begreppet innefattar många olika typer av medium som man kan uttrycka sig med.
Efter att ha varit och besökt kyrkorna St Cecilia och St Maria i stadsdelen Trastevere (för vad som tycks vara eoner sedan) så fick jag på kort tid se båda formerna uttryckta på väggar. I St Cecilia hade Pietro Cavallini målat den Yttersta domen på 1200-talet. Här är en detalj från den.När jag sedan bestämde mig för att ta ett litet planlöst strövtåg genom Trastevere tillbaka mot rälsbussen som hade tagit mig över Tibern till den västra delen av Rom, sprang jag på det här:Konstnären är okänd, sannolikt har det varit flera olika mästare inblandade i det här verket. Tekniken är blandad, men tycks vara i al secco, datering okänd, men sannolikt sent 1900-tal eller tidigt 2000-tal. Det kan vara så att den har målats på i olika omgångar, vilket inte verkar helt osannolikt.
Är den här muralen inte fullkomligt bedårande?
Jag föll pladask för den och den talade till mig på en gång, de enkla men effektfulla och tydligt accenturerade linjerna, klara rena färger och lite otippat ikonmåleri (där arvet från Byzan nu helt utplånats). Jag har ännu inte lyckats lista ut exakt vad den säger till mig, men jag kan höra den viska om människors åsikter, om skönhet, om svunna tider i samtiden...

Är detta då konst?
För mig var det konst. Den tryckte på mina knappar som får neonskylten att blinka KONST. Den var vacker, den talade till mig, den överraskade mig och den har dröjt sig kvar i mitt sinne. Det är inte så lätt alla gånger att säga vad som är konst och vad som inte är det, många har skrivit böcker om vad de tycker är konst. Än finns det inget bra svar, bara teorier, och en del menar även att konsten som begrepp är död.
Förenklat kan man säga att det finns två skolor när man ska försöka bestämma vad konst är för något; den institutionella skolan - om tillräckligt många av rätt sorts personer säger att något är konst, så är det så, konst kan med andra ord vara vad som helst, så länge rätt personer ger sitt godkännade; och den essentiella skolan - konst är konst oavsett vad människor säger, vad som gör ett verk till konst är att det innehåller X, och om människor inte uppfattar att det är konst har de bara missat X (och borde antagligen försöka förfina sitt sinne).
Den essentiella skolan låter lite mer som jag tycker att konst borde vara, något som bara ÄR, inte något som BLIR för att människor säger så. Men problemet med den essentiella skolan är att man inte har lyckats lista ut vad X är för något.
Men jag har en lösning på detta problem!
Jag vet en som är mycket duktig på att avgöra vad som är konst, ibland behöver hon inte ens veta något om ett verk för att avgöra huruvida det är konst eller ej. Hon tycks besitta ett osvikligt väderkorn, en fulländad renässashärskare lärd inom alla områden och det är tur att det är så, tänk om den här typen av makt hamnade hos en amatör och lekman! Jag hittade hennes hemsida, kanske ska man mejla och be henne komma ut med en skrift om vad konst är så vi stackars planlöst vandrade själar kan ställa kompassen i rätt riktning =)

In your face!

2009-11-13T17:24:00.005+01:00

Eftersom Francesco Borrominis arkitektur talar för sig själv får ni här:

och:

och:

(Foto: T. S. Carlisle. Mina blev inte värdiga.)

Jag behöver väl knappast tillägga att Borromini, det missförstådda geniet av sin tid, vann en förkrossande seger i kampen mellan giganterna denna vecka. Gianlorenzo Bernini visade sig i början av veckan från sin allra bästa sida medelst fantastiskt fina presentationer av Bernini-gruppen, men det är naturligtvis inte lätt att stå sida vid sida med en man av Borrominis storhet. Vi ödmjuka Borromini-företrädare tar självklart inte åt oss äran av denna seger. Detta förbehåller vi vår gode vän Francesco. Må han vila i frid. Amen.

/Jessica

Up the stairs and upping the ante

2009-11-08T09:49:00.005+01:00

Under lördagen bestämde sig undertecknad för att ta mig an de, enligt utsago, 551 trappsteg som leder upp till Peterskyrkans allra högsta topp: Michelangelos dom. Till det facila priset av 5 € (för ytterliggare 2 € får man åka hiss, men det är en utgift för latmaskar och stackare med hjärtproblem) bjuds man här fin-fin utsikt över de romerska nejderna:

"I can see my house from here!"

Trappklättring, turistträngsel och trevliga vyer var emellertid inte vad som i första hand motiverade mitt återbesök till Vatikanen och kristendomens själva fokalpunkt. Nej, vad det hela ytterst handlade om var givetvis de sista taktiska kalibreringarna inför kursens mest laddade del, the clash of the titans: Gianlorenzo Bernini vs. Francesco Borromini.

Vi kursdeltagarna har indelats i två grupper - Bernini- respektive Borromini-gruppen - med ansvar för varsin del av nästkommande veckas tematiskt upplagda program. En vecka som nästan uteslutande ägnas de två rivaliserande 1600-talsgiganterna, vars insatser på ett genomgripande sätt kom att forma barockstaden Rom.

Fyra dagar i polemikens tecken väntar således och som devot Bernini-anhängare antar jag att det enda som återstår att säga är: bring it on, Borromini-gruppen!

/David

Halvtid

2009-11-01T21:45:00.013+01:00

Jo, det stämmer faktiskt. Vi har nu, då vi närmar oss den sjätte veckan, redan kommit halvvägs i kursen. Eller redan och redan, vi har ju de facto hunnit avhandla en hel del under resans gång. De gångna dagarna utgör i det avseendet givetvis inget undantag då vi bl.a. berört den s.k. motreformationen (ja, ja, jag vet att begreppet inte är helt oproblematiskt) samt aningen mer barocka (se parentes ovan) tendenser i den konsthistoriska progressionen. Under onsdagen avlades, som exempel, ett besök i Jesuitordens moderkyrka Il Gesù och där är det så här grant:

Jag kan därtill meddela att Jesuiterna dagligen (inklusive söndagar, that is) kl. 17.30 bjuder på ljusshow med ordensgrundaren tillika helgonet Ignatius av Loyola i huvudrollen. Fotografisk dokumentation av det spektakulära lilla exemplet på tidigmodern teknisk innovation och uppfinningsrikedom saknas tyvärr. Vad som i alla fall händer är att en målning i ett i tvärskeppet beläget kapell på något outgrundligt sätt hissas ned i själva altaruppsatsen, blottandes en nisch med en rikt dekorerad guldstaty föreställande den helige Ignatius. Allt givetvis dramatiskt, men smakfullt, iscensatt. Föreställningen benämns, kongenialt, Den barocka teatern.

Bland andra andliga övningar har vi, som omnämnt nedan, också hunnit med att kolla in Palazzo Farnese, eller, excusez moi, den franska ambassaden. Vad besöket förde med sig - förutom att vi fick möjligheten att se ett världsklass-palats från insidan, komplett med Annibale Carracci-dekorerat galleri och allt - var att vår avsky mot "turisten" som fenomen och beklaglig existens nådde nya, oanade höjder.

Ännu en vecka att minnas, med andra ord.

Imorgon ser vi fram emot fasadanalyser en masse.

På återseende,

/David

Il sole!

2009-10-28T13:16:00.006+01:00

Veckan har så långt bjudit på en mångfald härligheter. Helgen förde tydligen med sig varma vindar, vilket har resulterat i att sommaren återvänt till den eviga staden. Detta står i fullständig kontrast till slutet av förra veckan som istället bjöd på regn, kyla och starka vindar.

Detta var förstås inte enbart negativt, (trots att vi då många gånger sågs svära och hytta näven åt vädergudarnas håll) utan inramade landskapet kring Caprarola och Bagnaia i suggestiv dimma. Vackra dis flöt omkring i luften som vilseledda molntussar, och utgjorde egentligen ett fulländat sceneri till Palazzo Farneses grotta, situerad i trädgården bakom palatset, där vi genom guidens gunst och nåd till och med fick beskåda vattenspelet; droppar som regnade från hela grottans tak ner i dammen under.

Men nu har som sagt solskenet återkommit, och turisterna har återigen slängt av sig kläderna för att strosa ner Via del Corso i shorts och flip-flops. Med veckan har även Michelangelo gjort återtåg in i kursen och våra studier, då vi besökt både Julius II:s gravvård i S. Pietro in Vincoli, där David för övrigt framförde en makalöst trevlig presentation, och Campidoglio; två väldigt fina exempel på att stora konstnärers drömmar, och i synnerhet Michelangelos, inte alltid kan uppfyllas.

Imorgon tänkte vi storma Frankrikes ambassad, och eftersom denna lämpligt nog är inhyst i familjen Farneses citypalats delvis kreerad av nämnda Michelangelo passar vi nog på att samtidigt studera både arkitektur och fresker. Nu väntar förberedande taktiksnack med Sabrina i auditoriet.

På återseende,

Jessica

Cani e gatti

2009-10-26T10:22:00.004+01:00

Idel högtidligt folk har spanats i Rom i veckan. Själv hade jag inte nöjet att föräras påvens närvaro, men har däremot spanat en känd person ur, ska vi säga, Sveriges mindre heliga elit. Nämligen *trumvirvel* Rickard Wolff *pa-ba-tjing*. Sågs strosa på Roms gator minsann.

Har även spanat in några andra av Roms berömdheter:

Sabato

2009-10-24T21:47:00.017+02:00

Kursens fjärde vecka, rubricerad "Rom under renässansen", börjar så sakteliga lida mot sitt slut. Renässansen är emellertid, som ni säkert också förstår, inget man bör - eller för den delen ens kan - hasta förbi inom en så pass begränsad tidsrymd. Temat kommer således följas upp också under nästkommande vecka, men det är att gå händelserna i förväg. Helg är ju, som bekant, ekvivalent med rekapitulation och begrundan (bland annat):

De gångna dagarna har bl.a. bjudit finfrämmande (se inlägg nedan); avlagt besök på utställningen Caravaggio/Bacon på Galleria Borghese (åter, se inlägg nedan); ett par seminarier i institutets auditorium; utflykter i Vatikanmuseernas labyrintiska vindlingar; närkontakt (nåja) med Papa Benedetto himself; tafatta försök (jag talar här för mig själv) att greppa den i milda ordalag monumentala Peterskyrkan; samt, som avslutning under fredagen, exkursion under regntunga skyar till löjligt vackra Villa Farnese och Villa Lante i Caprarola respektive Bagnaia.

En highlight av flera: Under onsdagen var det meningen att vi kursdeltagare på egen hand skulle söka ta oss in i och orientera oss genom Vatikanmuseerna, för att väl där koncentrera oss på de inte helt okända konstnärliga insatser som Rafael och Michelangelo står som upphovsmän till: Dekorationen av Stanzerna respektive Sixtinska kapellets tak och altarvägg. De svårgenomträngliga horder av högljudda, ivrigt fotograferande turister vi fruktade skulle blockera vägen för vetenskapen (läs oss) uteblev lyckligtvis. Något som det, skulle det visa sig, kanske fanns rimliga skäl till. När vi väl tagit oss ut (ett, avseende tid och kraft, minst lika prövande moment som att ta sig in) splittrades vårt lilla sällskap, där en fraktion, däribland undertecknad, sökte sig mot Petersplatsen med målet att rekognosera en smula inför kommande redovisningsuppgifter. Passerandes genom den berninska kolonnaden med tillhörande vaktkontroll upptäckte vi att de påvliga storbildskärmar som pryder platsen visade ett bekant ansikte: Japp, Benediktus XVI i egen hög person, alive and kickin' it (det sistnämnda endast i bildlig bemärkelse, men ändå) inför en jublande folkmassa. På grund av viss språkförbistring samt bristande insikter i hur den romersk-katolska kyrkan dagligdags bedriver sin verksamhet, kunde vi utifrån vad som observerades inte utröna exakt vad hans helighet talade om, varför denne talade eller vilka denne talade inför. Vad vi däremot kan redogöra för är hur denne genomförde det hela: sittandes samt, emellanåt, vinkandes. Vi kan därtill meddela att the Pope formerly known as kardinal Ratzinger såg ut att vara vid oförskämt god vigör. Glad verkade han också.

Avslutningsvis tänkte jag också dela med mig av några valda excerpter fotografisk dokumentation från gårdagens utflykt:

Hade du hetat Alessandro Farnese hade detta varit din sommarstuga:

Fin vy med oroande molnbildning:

Världsklassträdgård (Villa Lante):

Världsklassfontän i världsklassträdgården:

Fontänhäst (fackterm):

Alla prossima volta,

/David

Attenzione!

2009-10-19T22:38:00.005+02:00

Som en virvelvind från förr rider vackra stormar in till ett Rom i höstlig skrud. Till viss beundran och viss förfäran är Aeneas och Aida a.k.a Oscar och Hanna tillbaka i den eviga staden för en kort men tung visit, institutet får än en gång höra vinet korkas ut och kalvar slaktas på bakgården.

Caravaggio/Bacon: En curatorisk miss.
"This is not an exhibition on art history, but an invitation to an aesthetic experience. [...] To host Bacon and Caravaggio side by side means weaving a web of potential aesthetic cross-references and related impressions."
Två fantastiska konstnärskap presenteras sida vid sida (läs:integrerade i Borgheses samlingar???). Ljussättningen var under all kritik och sammanställningen Caravaggio/Bacon (detta urval) rent misslyckad. Men, Ursulas martyrium, helt otrolig! (Med andra ord behöver vi inte besöka Neapel som enligt John från Long Island: is like an unflushed toilet).

Återigen immar Foresterians fönster igen av oset från heta pannor medan höga röster höjs om frågor som endast vinets vackra rus kan få fram.

/Oskar Vino - Hanna Ursula

Paltkoma i Toskana

2009-10-18T20:00:00.003+02:00

Nu är det dags för en gästskribent i form av mig!
Kerstin var namnet och mina konstvetenskapliga rötter suger grundvatten ur Linköpings Universitet. Detta är en populärvetenskapliga framställning av min odyssé inne på Uffizi.

Det är lätt att drabbas av mental paltkoma i omgivningar som kontexten Italien utgör.
Att försöka ge en närmare redogörelse av allt vad jag såg skulle vara att förvandla mig till de i Hades evigt vattenösande danaiderna. Så jag gör en djupdykning.
Jag blir väldigt fartblind när det inte går att vända sig om utan att stirra på en konsthistorisk skatt, likt en stumt gloende nickedocka som undrar om det är på rktigt och tänker att det är bäst jag tar ett kort (när man får) så jag kommer ihåg var jag var någonstans och vad jag såg där... Det blir som ett töcken av bilder och namn som virvlar omkring likt en tyfon i huvudet.

Året var 2009 och en förväntan tjock som olivolja anas i den friska och krispiga luften.
I Toskana stavas den totala paltkoman Galleri degli Uffizi.
Ska man in på Uffizierna måste man köa, eller beställa biljetter i förväg och betala 14 € för inträdet, eller så läser man en konstvetenskaplig kurs vid Svenska Institutet i Rom, får sin entrébiljett betald och går före i kön. Själv gjorde jag det sistnämnda och mös.
När man går in i ett sånt här brutalt galleri inser man snabbt att man måste börja sålla för att komma levande ur det. Det är nästan skönt att man ”bara” har 2 timmar på sig innan museet stänger... Hur förbereder man sig bäst för en sån här färd (i den bästa av världar)?

Man har sköna skor.
Man har lagom med kläder och en väska som inte är för tungt lastad.
Tålamod med folk då man kan råka ut för två stora japanska grupper, en tysk grupp, en brittisk grupp, någon grupp med uttråkade tonåringar och allmänt löst folk som likt robotar styrda av en moderhjärna går omkring med sina audioguider.
Man bör vara mätt och gärna utvilad.
Ett tips kan vara öronproppar för att slippa att folk tröttar en med en oral kakafoni.
En strategi för hur man ska tackla rutten och verken kan också vara bra.

Jag kom på att jag hade öronproppar i väskan, vilket var en välsignelse. Sedan var det inte många rätt, förutom det faktum att jag var evigt lycklig över museets värmande innandöme (i kontext oerhört frisk luft).
Snabbt insåg jag vidden av utmaningen som låg framför mig. Måhända låter jag lika kallblodig som Ted Bundy, men man måste sålla och spetsa in sig på vad man vill se. Nu hade jag inte så stor aning om allt vad som fanns inne på uffizierna eftersom jag inte hade gjort min hemläxa ordenligt, men man kan väl kort säga ungefär allt, eller åtminstone det mesta.
Snabbt skummade jag igenom de bladguldsdränka altartavlorna, ögnade marmorstatyer, stirrade på några korsfästelser som såg roliga ut (insåg att jag betraktade en tämligen skissartad sådan av Leonardo da Vinci), hittade en massa allegoriska dygder av Sandro Botticelli som jag inte hade den blekaste om att han hade målat (och som var fullkomligen underbart utförda), hamnade i ett rum fullt med folk och insåg att jag vilade ögonen på både Venus födelse och La Primavera. Jag var tvungen att sätta mig ner och ge detta en andaktsstund. Sedan slogs jag även av det faktum (som påpekats av vår eminenta cicreon för kursen) att de såg lite bleka ut och att se en lysande reproduktion kan ge minst lika stor behållning då den museiala kontexten (mycket folk, lampor som bländar i färgerna, trötta fötter etc.) kan ta udden av konstverken.
Jag hasade mig mentalt vidare med en kropp som gick på autopilot. Pang boom, där hängde Lucas Cranachs porträtt av Martin Luther. Jag kryssade mellan kobbar och skär, såg något målat av Giorgio Vasari som jag inte blev imponerad av, sögs in av statyerna i Niobes rum där skräcken och ångesten pyste genom golvplankorna på ett magnifikt sätt. Jag följde med malströmmen och insåg att jag stod framför ett madonnaporträtt av Rafael inramat av en exceptionell "tredimensionell" ram (original) med snidade huvuden som stack ut och betraktade den ömma modern, begeistrad tumlade jag in i nästa rum för att se Venus från Urbino smeka mig med blicken!

Jag hittade en pall som en museivakt inte använde och slog mig tacksamt ner för att lyfta blicken mot Madonnan med den långa halsen. Jag var tvungen att sitta kvar en stund och reflektera över att jag framför mig hade den långhalsade madonnan och om jag tittade över axeln så kunde Venus förföra mig. Jag vilade en stund för att sedan likt Raskolnikov feberyrigt resa mig upp och vandra vidare längs St Petersburgs gator.
När jag slutligen lyckas komma ur våningen med livet i behåll landade jag i ett smärtfritt nedre plan som jag snabbt lotsade mig igenom, ignorerandes landskapsmåleri och annat av personer jag inte ens vågade läsa namnet på.
Jag drar en lättnadens suck och tänker att det är över nu - för att inse att gatloppet ännu inte är slut... CARAVAGGIO står det på en skylt med en pil. Vid helvetets herre och hans håriga rumpa tänker jag och drar ett djupt andetag innan jag plöjer vidare.
Badabing badaboom! Den trånande pojken med fruktskålen är utlånad (finns för närvarande på Villa Borghese), en urläcker sköld står målad där med Medusas huvud och jag tänker att nu är det nog slut. Men där hänger den, som en prick över i:t, Judith och hennes tjänstekvinna är i full färd med att skära huvudet av Holofernes. Tenebrism is the shit, tänker jag stilla medan jag knäsvagt sätter mig på bänken...
Jag kravlar ut i museishoppen och köper en katalog över uffiziernas samling så jag ska komma ihåg vad jag har sett (och inse vad jag har missat...)!

En trött ensam cowboy lämnar så slutligen sitt äventyr med troféen i hand och går ensam ut i skymningen för nya möten.
Long days and pleasant nights!
/Kerstin

Toskana in the bliss

2009-10-18T15:38:00.004+02:00

Oj oj vilken vecka... Vi har tampats mot väder och vind, legat sömnlösa och lyssnat till slagverksparader, kyrkklockor, allehanda gatubyggarmaskiner och Beatlescovers. Vi har slagit oss fram genom horder av japanska, amerikanska, såväl som tyska, turister; gått vilse i Florens, relativt småskaliga men ändock labyrintartade, innerstad, bara för att inse att den slumpmässiga vägen alltid ändå är den sanna. Men inte minst har veckan som gått präglats av Uppenbarelser.

Ankomsten till Siena blev som påpekat av David en solskenshistoria förvandlad till drama på högsta nivå när halva gruppen i desperation försökte uppfinna nya sätt att skydda sig mot vädrets makter. Glädjen var därför stor när vi väl slog oss ned i katedralens värme för att lyssna till Sabrinas mästerliga betraktelser. Denna glädje förbyttes efter seminariet till ren hänförelse när vi intet ont anandes promenerade in i ett bibliotek i anslutning till långhuset, Libreria Piccolomini; ett helt absurt dekorerat rum med fresker och takmålningar av Pinturicchio, som även huserar en utställning av fantastiska illuminerade korböcker från renässansen. Mitt i lyckan och den lilla verklighetsbubblan Märit och jag själv hamnat i, hör vi en vacker stämma som börjar sjunga. En grupp turister med uppenbarliga kunskaper om renässansmusik har börjat sjunga melodierna i korböckerna.

Veckans andra uppenbarelse utgjordes självklart av freskerna i Florens. Fra Angelicos fresker i dominikanerklostret San Marco, och Domenico Ghirlandaios fresker i Santa Maria Novella för familjen Tornabuoni, var svindlande upplevelser. Båda dels för att de varit föremål för mindre studier tidigare under den akademiska karriären och insikten hur otroligt mer vackra de är i verkligheten kommer som något av en överraskning, men även för att insikten om att det är just dessa fresker man står framför blir just en uppenbarelse. Om än en smått generande sådan. Tankeverksamheten: Ah, så vackra... hmm, den detaljen känner jag igen... jaa, vänta nu.. men, men, det är ju den fresken!

Galleria degli Uffizi var dock uppenbarelsernas höjdpunkt under veckan. Till allas stora glädje fick vi VIP-biljetter och kunde promenera förbi den långa långa kön in till det allra heligaste. Väl inne skingrades vi av logistiska skäl i alla möjliga riktningar - museet är en veritabel labyrint av salar. Det ena sagolika konstverket efter det andra serverades framför oss och det konstvetenskapliga ruset förbyttes raskt till ett överdoserat tillstånd där intrycken inte längre gick att hejda. Giotto, Duccio, Andrea Orcagna, Lippi, Michelangelo, Rafael, Titian, Tintoretto... Efter denna eskapad möttes vi alla som av slump men förenade av pur utmattning i museets café. Märit, Desireé och jag begav oss därefter genom ett mörker bestående av irriterande 1800-talskreationer för att slutligen uppbåda den nödvändiga energin till beskådandet av Carravaggio, galleriets slutpunkt.

Det som sedan skedde kan bara varit en äkta uppenbarelse, kanske skickad av jungfru Maria själv som tack för det tända ljuset framför hennes bild i Orsanmichele samma dag. Märit och jag står i museets shop, vi har inhandlat de obligatoriska vykorten och är på väg ut genom dörrarna, när vi råkar få syn på museets katalog. Den visar på framsidan Botticellis Venus. Vi ser på varandra, anar ett fatalt misstag, och frågar samtidigt: Såg du någon Botticello? Nej, blir svaret från oss båda. Vi har missat Botticelli-salen. Självklart gör vi det enda möjliga; ignorerar hägringen av den kaffe och kaka som väntar efter museet, springer tillbaka genom 1800-talsutställningen, uppför trappor och längs hela huvudkorridoren till början av museet där en ingång som tidigare varit avstängd nu leder till rummet med dessa sällsamma målningar. Det var en sannerligen välsignad dag.

Arrivederci!

/Jessica

Home and Abroad

2009-10-17T21:33:00.010+02:00

En viss, vad vi lite slarvigt kanske kan kalla, konsthistorisk utmattning präglar för närvarande institutet verksamhet, nyligen hemkomna som vi kursdeltagare är från exkursionen till de toskanska, något nordligare breddgraderna. Det är fem händelserika dagar vi nu söker återhämta oss ifrån, med otaligt att rekapitulera och internalisera. Jag kommer i det följande att i korthet söka ge en överblick av vår komprimerade Grand Tour, med förhoppning om att mina kolleger skall bidra med lite fylligare redogörelser under de kommande dagarna.

Under måndagen tog vi oss i arla gryningstid (ett, som vi alla vet, relativt begrepp) medelst tåg från Rom till Siena, som visade sig vara en fantastiskt vacker liten stad fullständigt genomsyrad av gemyt. Hotellet var en oas av trivsamhet där genomcharmiga italienska män hälsade oss välkomna. Således gav vi oss snart med lätta steg in mot stadskärnan för att i solskenet, i spänd förväntan på att exkursionens första undervisningstillfälle skulle dra igång, avnjuta det omtalade lokala köket.

Sen blev det höst.

Att det i Italien kan förekomma hastiga väderomslag har jag tidigare erfarit, men hastiga årstidsomslag är något helt nytt och inget någon av oss kan sägas ha varit särskilt väl förberedd på, bortskämda som vi varit med solsken och högsommarvärme. Det började regna och temperaturen sjönk snabbare än man kan säga "Duccio". Ett visst huttrande kom således att ackompanjera våra vandringar genom stadens historiska miljöer, som, bör erkännas, förvisso gjorde sig väldigt bra också i lite sämre väderlek.

Palazzo Pubblico:

Piazza del Campo:

Domen:

Vår vistelse i Siena blev emellertid (och, bör kanske tilläggas, tyvärr) inte alltför långvarig då det späckade veckoprogrammet hade långt mer att erbjuda. Redan under tisdagskvällen begav vi oss av mot Florens, där vi väl framme kongenialt inackorderade oss på Hotel Medici - givetvis beläget på Via dei Medici - med spektakulär utsikt över Santa Maria del Fiore.

Vy från hotellets takterrass:

Inom ramarna för den till storleken ganska blygsamma yta som utgör Florens stadskärna kom så de följande dagarnas äventyr att utspela sig. En gedigen genomgång av den nätta byggnationen ovan stod givetvis på schemat tillsammans med hållpunkter som Baptisteriet, Cappelle Medicee samt - naturalmente - Galleria degli Uffizi.

Jag råkade på min namne också:

Mycket återstår givetvis att redogöra för avseende våra öden och förehavanden - i Florens såväl som i Siena, vetenskapliga såväl som mer tvivelaktiga - men det är något jag för ögonblicket lämnar till kommande inlägg.

På återseende,

/David

Hej då Sydafrika - Hej Toscana!

2009-10-11T14:37:00.005+02:00

Det Danska institutets Kay Fisker-ritade byggnad kastar efter gårdagskvällens debacle långa skuggor över sin svenske, Tengbomska granne. Det blir inget VM i Sydafrika för Sveriges del. Detta djupt smärtande faktum har givetvis utövat ett förlamande och bedövande inflytande på verksamheten denna oktobersöndag.

Således ännu större anledning att blicka framåt - att acceptera situationen, hur svårsmält den än är, och gå vidare - mot kommande veckas exkursion till Siena och Florens. En intensiv vecka väntar där det toscanska konsthistoriska beståndet skall inventeras, analyseras, tolkas och kontextualiseras. Därmed tar bloggen också några dagars paus, men inte utan att ni läsare skall kompenseras för uteblivna uppdateringar. Vid hemkomsten kommer Rombloggen nämligen att tillfälligt transformeras till en kollektivblogg där alla kursdeltagare som känner sig hågade kommer att dela med sig av sina intryck av, och eventuella avtryck i, exkursionsmålen.

På återseende,

/David

Rom i regnet

2009-10-10T09:32:00.005+02:00

Jag vill redan nu inledningsvis be om ursäkt för den referenstyngda, ordvitsande rubriken ovan (som i och för sig är vad som ytterst motiverat föreliggande inlägg). Avsikten är alltså inte att uppmärksamma hur jag skulle ha återupptäckt Ulf Lundells Ripp Rapp, utan helt enkelt att meddela hur två veckor med strålande sol och en dagstemperatur som stadigt legat omkring 25 - 30° C nu under lördagsmorgonen förbytts i hällregn, åska och blixtar. För er som inte är alltför bekanta med romersk väderlek kan jag därtill meddela att det tenderar att regna ordenligt när det väl regnar. Förhoppningsvis skall det hinna klarna upp tillräckligt så vi slipper vada ned till Testaccio i eftermiddag.

Alla prossima volta,

/David

Att gå i kloster ...

2009-10-09T15:58:00.012+02:00

Kursens program för vecka två, rubricerat "Rom under senantiken och medeltiden", har under fredagen avslutats med en exkursion till Subiaco och klostren Sacro Speco och S. Scolastica. Vi har idag således lämnat staden bakom oss och bytt gator och piazzor mot vindlande, böljande campagna.

Sacro Speco är ett av flera kloster grundade av Benedikt av Nursia. Just detta komplex inkorporerar de grottor som denne i unga år skall ha sökt sig till för att i avskildhet kunna ägna sig åt meditation och bön. Enligt hagiografiska källor ska det ha varit Benedikts syster Skolastika som uppmanat denne att avbryta sin solitära verksamhet och istället inrätta de kommuniteter som sedermera kom att bli kända under beteckningen Benediktinorden.

Klosteranläggningen är belägen i rasande vackra - för att inte säga sublima - omgivningar. Fotografering av interiören verkar endast vara förbehållen ordensbröder, så det får ni klara er utan, men exteriören var inte dum den heller:

En rosenträdgård hade dom också:

Och, som sagt, rasande vackra omgivningar:

Och så här trevligt hade Jessica det:

Imorgon blir det samtidskonst från New York, antik soptipp och pyramid. Bara i Rom, kids. Bara i Rom.

Peace.

/David

Fotgängare vs. Bussare

2009-10-08T21:53:00.002+02:00

En mindre inofficiell tävling har utbrutit på institutet om morgnarna. På väg till förmiddagarnas studieobjekt väljer somliga av oss att promenera hela sträckan, medan andra av oss väljer att färdast medelst kollektivtrafik. Jag tillhör givetvis senare gruppen och tar därför ställning till bussarnas fördel.

Igår vann vi i lag Bussare, och lyckades till och med segla förbi lag Fotgängare på Via del Corso glatt vinkandes och hejandes. Tyvärr hade lag Fotgängare uppmärksamheten på annat håll, och märkte inte av våra glada uppmuntrande hejarop. Måste säga att de verkade en aning utmattade och varma...

Annat blev resultatet idag på väg mot S. Cecilia in Trastevere. När lag Bussare väl promenerade in i lilla rosträdgården framför kyrkan sitter hela laget Fotgängare med kursledare Sabrina och väntar tålmodigt. Men så måste tilläggas att denna gång fick de även en halvtimmes tidigare start, och jag vågar påstå att vi skulle segrat markant om inte spårvagnarna fastnat i en trafikolycka vilket tvingade oss att gå flera stationer, samt att rusningstrafiken vid Tibern stockade sig en aning. Men så ter sig spelreglerna och vi erkänner oss besegrade för denna gång.

/Jessica

Tituluskyrkor!

2009-10-06T16:38:00.009+02:00

Gårdagen bjöd på välsignade upplevelser ur många aspekter. Vi har stått inför närvaron av ett helgon, utmanat Roms kollektivtrafik och redovisat några av våra muntliga uppgifter för kursen. Redovisningar är alltid svettiga innan man kommit över tröskeln, och det är väl det minsta man kan säga om kollektivtrafiksystemet i Rom... Förstår fortfarande inte hur hållplatserna fungerar, varför är vissa gula och andra röda, vad är skillnaden på de små bussarna, de grå och de gröna? Varför har flera hållplatser samma namn? Rom är en stad av mysterier...

Helgonet vi fick äran att träffa var S:t Agnes i egen hög person, inte levande person dock, utan vilandes i sin kista. Faktiskt borde hon egentligen vara väldigt väldigt långt bort, eller högt upp snarare, och var kanske inte särskilt medveten om skaran av antecknandes studenter från fjärran norden. På hennes grav ligger altaret i Basilica di Sant'Agnese Fuori le Mura, nya versionen, en trevlig tidigkristen kyrka med ett nätverk på 6 km katakomber under ytan. Vi fick naturligtvis inträde till dessa och kunde strosa runt bland tusentals öppna gravar, lyckligtvis utan kvarlevor, i trånga grottgångar uthuggna ur marken. Nedan visas S. Costanzas mausoleum som ligger vid den äldre basilikan på samma plats.

Även idag har vi besökt tidigkristna kyrkor, eftersom det är temat för veckan. Vi rör oss alltså bort från antiken och in i kristendomens era, men antiken är alltid närvarande i Rom, och så även i de tidigkristna kyrkorna. Detta var högst påtagligt i S. Sabina, och S. Pressede, två kyrkor på dagens program. Mosaikerna i Cappella S. Zeno som ligger i S. Pressede kommer sitta fastnaglade i själen resten av livet. S. Sabina hade också en trevlig apelsinträdgård med utsikt över Rom, och en väldigt söt men ärrad katt som jag fick gosa med. Sen kom den och letade upp mig i folksamlingen och ville bli kliad bakom örat av just mig! Mitt hjärta smälte så klart....

Imorgon ser vi fram emot en redovisning av Davids redovisning av S. Clemente som han så väl talat för!

/Jessica

Domenica

2009-10-04T16:21:00.007+02:00

Den första Romveckan börjar, som sagt, lida mot sitt slut och vecka två närmar sig med stormsteg.

För er nyfikna bloggläsare kan meddelas att undertecknad inte tillhör den samling friskusar som dagligdags ger sig ut i motionsspåren, trots upprepade vittnesmål om löpningens välgörande effekter.

Med det sagt bör det kanske också nämnas att den nedan utlovade rapporten från MACRO är skjuten på framtiden. En tidigkristen kyrka har - bokstavligen och bildligen - hamnat i vägen, med allt vad det innebär. Besök på MACRO kommer istället att avläggas nästkommande helg, före avresan till Toscana med Siena och Florens på schemat (Stendhal-syndrom, comin' up!).

Ovan nämnda kyrka, för övrigt, går under namnet Basilica San Clemente och utgör undertecknads första redovisningsuppgift under kursen. Då vi i kronologin nu i vecka två lämnar det antika Rom och istället närmar oss senantiken och medeltiden börjar ju kyrkobyggnaderna, som vi alla vet, göra sig påminda i den eviga staden. Gammalt som gatan är materialet oavsett, även fortsättningsvis. Eller rättare sagt äldre än gatan. Avseende den kyrkobyggnad som fallit på min lott föreligger nämligen en hyfsat unik situation: Den förvisso väldigt trevliga 1100-tals-basilika som under rätt många år gått under namnet San Clemente (tillägnad påve nr 4, Clemens) har som sina fundament en äldre kyrkobyggnad från 300-talet. Inget unikt med det säger ni, men det kommer mer: Under lång tid antogs nämligen denna övre kyrkan vara den San Clemente som omnämns i skrifter redan under senare delen av det fjärde seklet e.Kr., men icke. Vid mitten av 1800-talet började fader Mullooly, prior vid det kloster med irländska dominikaner som huserar i byggnadskomplexet, gräva lite i omgivningarna och fann då den ursprungliga basilikan under den nuvarande. Men det slutar inte där, under denna hittades senare i sin tur ytterligare en nivå, möjligtvis ett bostadshus från det första århundradet e.Kr., komplett med Mithraisk kultplats och allt. Alla dessa nivåer är vidare i sådant skick att de kan besökas. Spektakulärt, minst sagt. Ett varningens finger bör dock höjas, det är inget för den som lider av klaustrofobi. Något jag själv började undra om jag fått en släng av när jag i veckan på darrande ben, med planritningar och freskreproduktioner i högsta hugg, sökte orientera mig i den underjordiska, senantika byggnationen. Det hela nådde en punkt där jag kom på mig själv med att högst frivilligt söka mig nära - för att inte säga tätt inpå - de högljudda tyska turistgrupper och australiensiska backpackers som alltid finns att tillgå vid varje europeisk sevärdhet värd namnet. Allt för att avdramatisera situationen så att väsentligheterna kunde fokuseras. Huruvida mina kurskamrater kommer att reagera på samma sätt återstår att se.

Nu: biblioteket.

På återseende,

/David

Hjärtan och Borgheseparken

2009-10-03T22:33:00.006+02:00

Så var en vecka förfluten och lagd till handlingarna. Bästa definitionen av veckan skulle kunna vara varm, och möjligen intensiv, men något säger mig att det senare även kommer definiera resterande veckor här på institutet. Trots värmen har dock en grupp atletiska deltagare varje morgon innan frukost tagit löprundor genom Borgheseparken - varje dag- ! Detta ser vi andra som en fantastisk prestation och apploderar enormt. Faktum är att jag anslutit mig själv till denna grupp helt frivilligt några dagar, men kan bara sluta mig till att det var under inflytande av grupptryck eller annat. Hursom kan jag garantera att det kommer upprepas, om inte för hälsans skull så åtminstone för den fina samhörigheten med alla Roms parknyttjare. Vi känner oss alla som en stor härlig familj. Borghesefamiljen.

För att avsluta vill jag bara stoltsera lite med att jag ikväll lagat till några fina kronärtskockshjärtan, lokalt inhandlade på grönsaksmarknaden imorse. Fantastiskt goda kokade i lite salt och citron bara, något jag fick veta senare faktiskt har ett namn - Carciofi alla Romana. Till detta bjöd David på lite lokalt vin med det fantastiska namnet Est! Est!! Est!!! (Notera hur utropen stegras i intensitet) Väldigt genuint.

På återseende!

/Jessica

Venerdì!

2009-10-02T14:49:00.005+02:00

Fredag! Vattnet är tillbaka!

Efter en behaglig sovmorgon samt ett besök på den förträffliga utställningen Roma. La pittura di un imperio vid Scuderie del Quirinale är det snart dags för en session i biblioteket för att konsultera litteraturen. Därefter kommer vinet att konsulteras.

Under morgondagen planerar undertecknad att avlägga ett besök på Museo d'Arte Contemporanea di Roma (MACRO) för en inventering av den italienska samtidskonsten, från 1960 och framåt. Rapport följer.

Idag slås även portarna upp till utställningen Caravaggio/Bacon på Galleria Borghese, där den store mästaren Michelangelo Merisi da Caravaggios verk ställs mot och samman med Francis Bacons senare men likaledes storartade konstnärliga gärning. Konstnärernas dödsår (400 år sedan Caravaggio tackade för sig; eller egentligen nästa år men utställningen pågår in i januari) respektive födelseår (100 år sedan Francis kom till världen) sammanfaller på ett sätt som tydligen ytterliggare skall motivera en utställning där de båda möts. För alla er som uppskattar representationer där den mänskliga existensens mindre behagliga sidor skärskådas kan ett besök vara att rekommendera.

/David

Akvedukt malfunction

2009-10-01T21:38:00.003+02:00

Tro det eller ej, men Rom, staden som mer eller mindre är synonym med snillrik och effektiv vattenförsörjning, uppvisar för närvarande vissa problem med att förse Svenska Institutet med den livgivande vätskan. Frågan om vad som orsakat denna olyckliga situation står ännu obesvarad. Den mer kritiska frågan om när vattnet förväntas komma tillbaka är likaledes höljd i dunkel. Kommer vi se en samling oduschade kursdeltagare med tvivelaktig andedräkt på Scuderie del Quirinale under morgondagen? Svaret låter vänta på sig.

I värsta fall finns ju alltid alternativ att tillgå.

A domani,

/David

Rombloggen del II eller Der Künstler verzweifelnd vor der Grösse der antiken Trümmer

2009-09-30T22:48:00.014+02:00

Allora ...

Med cyklisk regelbundenhet är så ännu en höst nu över oss och med den ännu en upplaga av Den konstvetenskapliga kursen vid Svenska Institutet i Rom. Eftersom kontinuitet är vårt rättesnöre är det således också dags att ta vid där Rombloggen i sin ursprungliga och senaste inkarnation avslutades i december 2008. Det kommer inte att bli lätt att fylla de stora (italienska kalvskinns)skor vår föregångare Oscar lämnat oss, men vi som åtagit oss att försöka heter David och Jessica och vi kommer under de kommande tio veckorna med (o)jämna mellanrum söka hålla er Rombloggsläsare uppdaterade om våra strapatser i staden dit alla vägar bär.

Under helgen har kursens deltagare en efter en anlänt från Sveriges alla hörn till den pärla i den Villa Borghesiska institutfloran som Svenska Institutet utgör och i måndags så drog det hela igång. Vi inledde i stillsam takt under måndagen med en introduktionsdag där förestående kurs gicks igenom, institutsutrymmen och bibliotek informerades om och visades samt där personal, stipendiater och forskare presenterade sig. Det hela avslutades på kvällskvisten med buffé hos institutets direktör i föreståndarbostaden. Rasande trevligt.

Under tisdagen gav vi oss så ut i la città eterna, kompetent och förträffligt ledsagade av kursledare Sabrina samt forskarassistent Simon, med syfte att studera det romerska beståndet av monument, byggnader och allehanda objekt in situ. Forum Romanum och Palatinen stod på schemat denna dag och vad som där finns att beskåda och begrunda är t.ex. det här:

Eller det här:

Och ja, givetvis det här också:

Onsdagens undervisning har fortsatt på det inslagna antikspåret med ett besök här:

Kejsarfora samt ett bostadshus vid Ara Coeli hanns också med innan det blev dags att återvända till institutet för litteraturstudier samt kvällsvard med tillhörande samkväm. Under torsdagen står Konstantinbågen samt Ara Pacis Augustae på schemat under rubriken "Konst och propaganda". På återseende.

Alla prossima volta,

/David

Il Finale

2008-12-05T23:15:00.003+01:00

Då var sagan all.
Kursen är slut, den sista kyrkan inventerad och det sista glaset urdrucket. Vi har haft det bra i Rom och Rom har haft det bra med oss.

De fantastiska flickor som har levt och verkat med mig i Rom under hösten heter Sofia, Åsa, Cecilia, Moa och Elin.
Vår mentor, ledsagare och livscoach heter Sabrina.

Jag heter Oskar och tackar härmed för mig.

Arrivederci Ragazze, arrivederci Roma!

Produktiviteten

2008-12-02T23:11:00.005+01:00

Efter många sömnlösa nätter, flera sammanbrott av ren desperation och massiva ångestfyllda pass bland institutets bokhyllor är min produktiva insats i denna kurs avslutad. Alla PM är klara och min sista presentation genomfördes idag i hällande regn, hagelskurar och dundrande åska i Cittá Universitaria.

Dags att fira lite:

Digerdöd?

2008-12-01T13:45:00.002+01:00

Onda andar i form av virus har drabbat kursen och 50% av deltagarantalet har insjuknat i förkylningar, feber, halsfluss och annat smått och gott. Inte undertecknad dock som antagligen har helgens inmundigande av brännvin från Umbrien och mörk öl från Irland att tacka; det bränner bort det mesta av ondo.
Men olyckan drabbade ändå i och med att Arsenal plockade hem tre poäng i derbyt mot det strålande Chelsea på grund av en viss holländares regelvidriga off-side mål, som av någon outgrundlig anledning inte noterades av tre herrar i gult men däremot av 70 000 på läktaren och alla de som såg matchen via television. SKANDAL.

Som en hälsning till mina sjuka kamrater som ligger nedbäddade i instutets britsar av halm och säckväv begrundar vi denna bild av mästaren själv.

Caravaggio - Bacchino malato

Första advent i Rom - Hur gör man?

2008-11-26T23:10:00.004+01:00

På allmän begäran kommer här upplägget för Konstvetenskapliga kursen i Roms adventsfirande.
Vi kickar igång med julsånger, pepparkakor och allmänt mys på Institutet innan vi i samlad trupp beger oss till Birgittaklostret på Piazza Farnese där Svenska kyrkan har ett kapell. Gudstjänsten drar igång kl. 11.15 med livemusic och en äkta svensk kör (som sig bör). Efter det rör vi oss hemåt för lite mer trevligheter i julens anda med tända ljus, Jussi Björling, glögg och annat gott innan vi åter lämnar institutet för att gå till Lukasgården och Svenska kyrkans julbasar.
Jag såg att min kompis Ratzinger och hans killar i rött firar in advent i San Lorenzo fuori le Mura men det hoppar vi över. Dels vill vi hänga med svenskarna dels är San Lorenzo för liten. Ska vi gå på katolsk mässa är det de stora basilikorna som gäller så det blir lite drag.

Trevlig advent och God jul!
önskar Oscar och Benedictus (som har lovat att vara tomte i år)

Jag, Han och Hans hus.

2008-11-24T15:33:00.003+01:00

Det börjar dra ihop sig, bara två veckor kvar nu och vi börjar alla blicka framåt. Det gäller även själva kursen då vi i fredags sade adjö till 1600-talet för att idag kliva in i 1700-talet. Vissa personer brukar hävda att det tar slut i Rom då, att konsten flyttar ut och till andra platser men även om det är så - vilket jag ställer mig lätt tveksam till - så ställs vi inför stora förändringar. I och med att Jesus polare nummer ett, Il Papa, bor i Rom så har väldigt mycket koncentrerats kring kyrkan som beställare. Väldigt mycket. Väldigt! Jag har aldrig besökt så många kyrkor i hela mitt liv och jag har aldrig stött på så många bilder av Kristus och hans crew någonsin. Det har blivit mycket men nu är det slut med det. Idag gick vi in i den sista kyrkan på kursen och flyttar hädanefter över fokus till adelns palats, borgerskapets hyreshus och pöbelns knarrande små stugor och det ska bli fantastiskt! Dekadens, eklekticism och lite senare Benitos modernism.

Tack JC för dina fina hem och alla bilder på dig men nu ska du få vara ifred ett tag.

Gian Lorenzo Vs. Francesco

2008-11-19T14:20:00.008+01:00

De senaste dagarna har en bitter duell utkämpat sig mellan la squadra Bernini och il gruppo Borromini. Berninigruppen gick ut hårt med preussisk effektivitet i analys och presentation medan Borrominigruppen satsade på emotionell inlevelse och dramatik. Den lysande Bernini såg länge ut att krossa den melankoliske Borromini med sin skulpturala behandling av rum och ceremoni tills den senares personliga öde med svärd i magen vände matchen.
Vem som vann vet vi inte - domarna tvistar fortfarande - men jag gissar på att matchen inte är över än!

Svänger han höger så dör jag!

2008-11-18T19:59:00.004+01:00

Häromdagen var vi några stycken som bestämde att bege oss till Roms största shoppingcenter - Porta di Roma. Vad vi trodde skulle bli en trevlig eftermiddagsvisit i kommersialismens högborg utvecklades istället till en bisarr komedi i bästa slap-stickanda.
Det började med att stället - ett av Europas största - inte har någon hemsida som kunde berätta hur vi skulle ta oss dit men som tur är har ATAC, Roms samlade bussbolag, en tjänst som erbjuder reseanvisningar från punkt A till punkt B. För att vara extra säkra bad Cecilia institutets sekreterare om hjälp.
Det hela gick totalt åt pipsvängen. Efter fyra bussbyten (varav ett åt helt fel håll), tre olika ATACpersoners helt felaktiga anvisningar, 45 minuters väntan i ösande regn sjungandes julsånger och en märklig resa ut i skogen tvingade vi en busschauför att släppa oss på rätt hållplats. Den rätta hållplatsen var dock ingen hållplats utan en punkt mellan två motorvägar som ledde genom en viadukt till infarten till parkeringsgaraget. Så efter att i panik ha sprungit över nämnda motorväg kom vi till slut in i köpcentret, gåendes på bilvägen och underifrån hela komplexet. Normalt skulle resan ha tagit max 45 min, vi var på plats efter två och en halv timme... lite drygt.
När så allting stängde en halvtimme senare insåg vi problemet med att ta oss hem igen men efter lite förvirring, konstiga och felaktiga råd och blint irrande hittade vi rätt. Mycket tack vare tur och en förbarmande själ som mot alla odds talade engelska.
Italienarna är så konstiga. De bygger världens största shoppingcenter men förhindrar folk - AKTIVT - att ta sig dit.
Vi hade i alla fall en rolig kväll i förorten.

Bakom kulisserna

2008-11-18T07:58:00.002+01:00

Idag vänder vi blickarna bort från Rom och riktar dem istället mot Uppsala och Salongens temadag Bakom kulisserna.
Om ni har möjlighet är det bara att bege er till Engelska parken för en heldag av föreläsningar gällande de mer praktiska sidorna av konstvetenskapen.

Läs mer här: Bakom kulisserna

Derbyt

2008-11-17T07:48:00.001+01:00

Roma 1 - 0 Lazio

Inte dåligt, inte dåligt alls!
Det hade varit fruktansvärt om det var tvärtom.

Congratulazioni!

2008-11-11T08:06:00.003+01:00

Idag gratulerar vi Konstvetenskapliga institutionen i Uppsala som fyller 90 år.
Silvio och jag kommer styra upp ett eget litet partaj här i Rom och enligt Silvio kommer det bli så här bra:

Många hälsningar/
Oscar och Silvio

Andrea

2008-11-09T23:02:00.003+01:00

Tydligen firade de någon slags arméns dag i Rom igår. Medan jag satt inne och skrev om Bernini så paraderade de väpnade styrkorna på gator och torg och planen dundrade förbi i formation på himlavalvet.
Men till kvällen begav jag mig till Piazza del Popolo för firandets crescendo, en konsert med Andrea Bocelli. Nu när Pavarotti sjunger för änglarna så är Andrea den som italienarna går igång mest på och jädrans vilken pipa han har. Hela publiken grät och kastade rosor på scenen; till och med de barska generalerna som vanligtvis slipar bajonetterna till tal av Il Duce torkade tårar från kinderna medan le ragazze föll på knä för madonnan och i ragazzi ropade på "Mamma!".

Zoooo

2008-11-09T13:48:00.010+01:00

Jag har en grej att jag måste besöka djurparken i varje större stad jag besöker. Det är lite konstigt men också rätt trevligt att flanera lite och titta på djuren. Om djurparken har pingviner får den pluspoäng och om den har en delfin- och sjölejonshow får den ännu fler pluspoäng. Om djurparken i fråga har dinosaurier får den maxpoäng men det har inte hänt än.

Alla djuren var på strålande humör och visade sig från sin allra bästa sida när jag och Elin var där.

Favoriterna var de sjukligt vackra aporna av en sort som
det är få förunnat att se både i det vilda och i fångenskap.

Trädgårdarna igen

2008-11-09T12:42:00.012+01:00

Vi hade fått ett tips om att det inte långt från Caprarola och Bagnaia, i den lilla staden Bomarzo, låg en park som inte liknade någonting annat. Så efter lunch tog vi ett gemensamt beslut att utanför den egentliga exkursionen kolla in vad det var för något. Namnet lät lockande: Bosco dei Mostri eller Parco dei Mostri, "Monsterskogen" eller "Monsterparken" och ta mig tusan vad knasig den var:

Mystiska skulpturer uthuggna ur berget.

Lutande hus.

Monstergrottor och karthagiska stridselefanter.

Parken byggdes under mitten av 1500-talet av Vincio Orsini och är fylld med skulpturer och arkitektur som går tillbaka till antika myter och historier. Dess kraftigt oregelbundna plan beror på att de skulpturala verken fick passas in där berget tillät det men ökade samtidigt mystiken och överaskningsmomenten. Orsini anlade parken som en personlig och alternativ värld där han kunde dra sig undan med sina nära. Vi inom gruppen är däremot helt övertygade om att han byggde den för orgier och andra tvivelaktiga sammankomster.

Trädgårdarna

2008-11-09T10:26:00.007+01:00

När vi var i Tivoli tidigare i höstas besökte vi självklart även Villa d'Este med dess fantastiska trädgårdar bestående av terrasser, fontäner och vattenspel. Trenden att smycka sina villor med vatten var tydligen något som spred sig bland kardinalerna i Vatikanens korridorer och en regelrätt tävling bröt ut om vem som kunde uppvisa det största huset med den knasigaste trädgården. På ena sidan har vi kardinal Ippolito II d'Este som satsade hårt på fontänerna och på andra sidan kardinal Alessandro Farnese som vi sett satsade på husbygget. Vid sidan om Alessandro stod även kardinal Gianfrancesco Gambara som i den lilla orten Bagnaia nära Caprarola byggde sig en egen park/trädgård med tillhörande casino: Villa Lante.
Så när vi var i Caprarola passade vi även på att bege oss till Bagnaia för att vandra runt i kardinalens trädgård med vår egen utsökta guide.

Bord med inbyggd ränna för vinkylning. Fantastiskt smart!

Kardinalens namn - Gambara - betyder kräfta. Alltså är parken full med kräftor.

Den här konstiga kräftan låg och solade magen i vinkylen trots att det var mulet ute.

Elin gillar trädgårdar; mer än vad som kanske kan anses som sunt.

The Farneses, part 2

2008-11-09T09:25:00.004+01:00

För att avsluta studien kring familjen Farnese och deras väl artikulerade behov av att sätta sprätt på pengarna tog vi en tur till Caprarola och Villa Farnese. Villan som egentligen borde kallas palats eller som vi i norr skulle säga slott är ett imponerande bygge som inte har så mycket att göra med de agrara aspekterna av begreppet villa, istället var det kardinal Alessandro Farnese som tyckte att det passade bra med en sommarbostad i de kyliga bergen på behagligt avstånd från Rom och Vatikanen. Vilken tur då att familjen ägde Caprarola och att grundförutsättningarna för villan fanns med bastioner och allt. Familjens husarkitekt Giacomo Barozzi da Vignola skapade sedan på grundförutsättningarna den imponernade byggnaden.

Lustigt var att trots att vi var ensamma i det stora huset så var vi tvugna att springa runt som galningar för att hinna runt, ivrigt påskyndade av en ettrig liten kvinna. Men hon veknade lite till slutet och lät oss besöka en av trädgårdarna i alla fall.

Fokus Farnese avslutades senare med ett besök hos jesuiterna i Il Gesú, självklart också i grunden av Farnesefavoriten Vignola men med de viktiga tilläggen av Giacomo della Porta som tog över efter Vignolas död. Ett besök i kyrkan rekommenderas varmt vilken dag som helst kl. 17.30 för en show i Broadwayklass.

Lördag

2008-11-01T17:14:00.008+01:00

Idag var det ledigt och som brukligt är i alla storstäder gav jag mig ut och flanerade lite. Mycket trevligt! Åskvädret som har parkerat över Rom den senaste veckan lät bli att visa sig, istället sken solen över den eviga staden.
Idag har jag även spenderat cirka två timmar på att redigera och organisera den ofantliga mängd bilder jag har på min dator, ett helsikes arbete som ändock måste tas itu med. Och som en liten belöning kommer här ett axplock av bilder från den senaste tiden i Rom. Varsågoda!

Gårdagens vin

2008-10-30T19:19:00.003+01:00

Eftersom det är höst även här nere där det är varmt (det är bara lite mindre varmt) så stod det höstig mat på menyn idag. Huvudrätten bestod av involtini på kalv fyllda med smörstekta champinjoner och mozzarella. Till det en sallad på rucola och parmesan. Av någon outgrundlig anledning öppnade jag dock inte en flaska vin till maten!!! Utan dagens vin kommer istället från Florens då detta vin även det avnjöts till involtini och då passade utmärkt.

Restaurangen skall ha all eloge då vi bad om en flaska rött och en flaska vitt av husets vin och in dundrade två st. 1,5 L flaskor av helt okej Chianti. Bra jobbat Florens!

The Farneses

2008-10-30T13:06:00.003+01:00

De sista dagarna den här veckan är tillägnad familjen Farnese och deras överdåd när det gäller arkitektur och konst och som verkligen exploderade efter att Alessandro Farnese lyckats roffa åt sig den heliga stolen. Vilken härlig karl; så fort han var installerad började han dela ut titlar, gods och gårdar åt de andra familjemedlemmarna som snabbt satte sprätt på pengarna. "That's what family's for" som de brukar säga på andra sidan Atlanten. Tur för oss som gillar konst att det fanns sådana härliga mecenater som verkligen utnyttjade att anlita de bästa av de bästa för att förhärliga familjen, legitimera rätten till makten och visa på hur mycket cash de hade. Idag gjorde vi Campidoglio och Palazzo Farnese och morgon är det Caprarola med Villa Farnese som gäller, det kommer bli Awesome!

Helgerån

2008-10-28T14:01:00.002+01:00

Det var fruktansvärt.
Som en brölande massa i slaktfållan böljade de fram och tillbaka i Sixtinska kapellet. Odören av tätt packade människor från världens alla hörn stack i min näsa när den fuktiga vatikanluften blandade sig med andedräkt, svett och gud vet vad.
För det facila priset av 14€ kan dagens upplevelser bäst beskrivas som merkantilismens helgerån i templet.
Benedictus XVI's gettin' paid!

Taktiksnack

2008-10-27T20:35:00.005+01:00

Imorgon ska vi till Vatikanen för att se Michelangelos verk i Sixtinska kapellet och Raphaels Stanzer så för att förbereda oss lite stannade vi på institutet idag för en hederlig föreläsning. Det var trevligt, det var som att bo på ett internat och för att spä på känslan lite klädde jag upp mig i pressade chinos, skjorta, slips och vattenkammat.
Men jag gissar att föreläsningen egentligen inte handlade så mycket om Michelangelo och Raphael utan mer om hur vi ska lägga upp taktiken för att inte bli nedtrampade av de förväntade horderna av turister som också ska dit. Sabrina ska nämligen inte med utan vi står moderslösa inför denna vår allra svåraste uppgift.
Planen är att anlända 08.37 då den första vågen av amerikaner vällt in men norrmännen/japanerna fortfarande sitter i bussarna, där finns vår öppning. Väl inne springer vi allt vad vi kan till Sixtinska utrustade med skygglappar för att inte lockas att stanna upp vid konsten på vägen dit. Förlorar vi någon vänder vi inte om; kursen kommer alltid i första hand! När luften tar slut i kapellet på grund av det förväntade anfallet av morgontrötta och spritdoftande svenskar/finländare gör vi chock uppför trappan till Raphaels Stanzer. Där turas vi om att spärra ingången för den spanska inkvisitionen av surmulna señoras från Sevilla innan det är var man/kvinna för sig själv till utgångarna. Går allt som det ska är vi utanför portarna 10.52 med en förväntad reducering av antalet kursdeltagare med 30%.

Måtte lyckan stå oss bi!

Sovmorgon

2008-10-25T19:31:00.002+02:00

Idag sov jag till strax innan kl. två. Jag hävdar att det beror på att jag är slutkörd efter att ha pluggat så hårt men de andra envisas med att påstå att drinkarna vi drack igår har något att göra med det?!

Nåväl. Efter en lugn dag på institutet så gick jag, Sofia och Cecilia till utställningen om Belini på Quirinalen, den var rätt fin men det sjukaste såg vi när vi skulle gå hem. Man har en väldigt fin utsikt över staden från Quirinalen och på hela himlen såg vi gigantiska svärmar av småfåglar, gräshoppor eller gud vet vad. De rörde sig exakt som fiskstim och det såg antingen häftigt eller läskigt ut beroende på hur man är lagd. Cecilia hävdade bestämt att det var undergången som var över oss men jag tvivlar lite; sjukt häftigt var det i alla fall.

Nu vankas det lördagsmiddag hemma på institutet: kyckling i vin á la Cnowlén.
Kom in om du har vägarna förbi så bjuder vi på mat och vin!

Dagens inälvor samt Dagens sprit

2008-10-24T17:39:00.005+02:00

Toskanas kullinariska läckerheter sprider sig för den gastronomiskt lagda långt utanför det traditionella fältet av vilt; som vildsvin och hare; fläsk från Cinta Senese och nöt som Bisteca Fiorentina. För att riktigt känna smaken av den gudomliga komedin rekomenderas kalvens tredje mage som undertecknad avnjöt en kväll utan att riktigt veta vad det var. Vi gissade alla på kalvens lunga men ack så fel vi hade. Och tur var det för som alla vet är kalvens tredje mage den i särklass mest smakfulla magen och betydligt bättre och exklusivare än de andra. Mmmmmm....

Då vi befann oss i denna mellanitalienska guldgruva behöver jag knappast antyda att vi drack, tvättade oss och borstade tänderna med Chianti, det säger sig självt.
Istället över till andra spännande törstsläckare. Florensresan innehöll både fina viner, bubbliga viner, brittisk öl, venetianska findrinkar och internationella skogshuggardrinkar som den halvliter Long Island Ice Tea jag och Carin Cnowlén bedövade våra smaklökar med en måndagkväll. Tack för det Carin!

Arrivederci Firenze; Ciao Roma

2008-10-24T13:53:00.009+02:00

Tillbaka i storstan' efter en grym tid i Florens. Vi har haft det himla bra men är också komplett slutkörda, så vi är glada att vara tillbaka i den eviga staden. I slutet av vår lilla resa kände vi oss (var vi) sjukt äckliga i och med att vi "packade lätt" och dessutom uppvisar vi alla mystiska bett som vi gissar inte kommer från mygg utan från härliga små djur som frodas i dåligt städade hotellmiljöer.
Vi avslutade Florens med ett riktigt spektakel: Michelangelos Sagrestia Nuova i S. Lorenzo, familjen Medicis patronats- och gravkyrka. Själva kyrkan var fin, likaså storhertigarnas Cappella dei Principi men när man kom in i Sagrestia Nuova blev vi alla mer eller mindre saliga. Saken är ju den att vi nästan slentriantittar på konst i och med att vi ser så mycket men ibland hamnar man framför en fresk, ett porträtt eller en byggnad som tar andan ur en och som får en att minnas varför man läser konstvetenskap över huvud taget. Jag kunde se Torbjörn Fulton framför mig dra på i 180 om Lorenzo il Magnifico hit och Brunelleschi dit samtidigt som man antecknade så frenetiskt att pennan brann och pappret grät. Så när Sabrina var klar slog jag mig ner och spenderade nästan en timme i det lilla rummet och var riktigt, riktigt "konstvetenskaplig".

Så här gött hade vi det i Firenze:

Konstchock

2008-10-19T18:42:00.002+02:00

Det är dåligt med inlägg nu - jag vet - men det är hektiskt tempo här i Florens. När vi inte tittar på konst tittar vi på amerikaner och när vi inte gör det så äter vi, dricker vin och whisky och undviker amerikaner. Sedan så är det ju hela grejen med att tråckla sig ut på den lilla avsatsen när det skall kommuniceras. Men i alla fall.
Mängden konst vi upplever under denna vår lilla kurs börjar göra sig påmind. Igår stod Ufizzierna på schemat, vi fick två timmar på oss vilket vi alla trodde skulle räcka till någorlunda. När en timme och en kvart gått och man inte ens hade börjat nosa på samlingarna utbröt hos alla en mindre panik och den stora jakten på favoritverken började. Det resulterade i att vi sprang runt som galningar och kastade blickar på mästerverk till höger och vänster för att kunna säga att "man sett dem" och för att sedan kunna undvara några minuter extra vid de verk man verkligen ville studera. Själv hittade jag inte riktigt Caravaggiosamlingen först och irrade runt i mörkret hos Giottoutställningen innan jag till slut efter många trappor och krökar kunde andas ut framför Bacchus. Fantastiskt är det enda jag säger men jag säger det igen: Fantastiskt!
Idag hade vi egen dag och jag tog mig till Palazzo Pitti som flera av de andra. Men storleken på palatset och omfattningen av konstsamlingen blev nästan övermäktig, det blev för mycket. Jag gled runt som i ett töcken och reagerade knappt på Rafael hit och Bronzino dit och då har det gått långt. Efter några timmar var jag tvungen att gå hem till hotellet, bädda ner mig och landa och så gjorde de andra också. Vi har överdoserat konst... vi är knarkare.

Awesome!

2008-10-16T18:28:00.003+02:00

Jag lyckas snylta trådlöst internet från hotellet bredvid genom att sitta på den lilla avsats som våra balkongdörrar öppnar upp till. Tyvärr är signalen inte den bästa och himlen börjar mörkna så det får bli kort.

Florens är "f**king fantastic!" som de c:a 1,5 miljoner amerikaner som är här skulle säga. Förutom att både Texas, Kansas och Nebraska deporterar sina medborgare hit så är det en ynnest att få spendera tid i denna lilla pärla fullsmockad med konst, mat, vin och saker gjorda av döda kalvar. Inga skor än men väl en nätt liten handväska för män (tror jag, det kan vara en kuvertväska för kvinnor också).
I alla fall. Florens är finfint!

Mot Florens

2008-10-15T13:39:00.002+02:00

Då var det dags att lämna den eviga staden för den toskanska myllans metropol: Firenze. Vi har packat idag och problemet som förut bara naggade lite har nu blivit akut. Jag måste ha nya skor, det här går inte. Självklart finns det hur mycket skor som helst i Rom men jag har väntat på att finna de ultimata; de som är tillverkade av en mycket, mycket gammal man i en liten, liten butik av skinnet från en späd, späd kalv. Men nu går det inte att vänta längre, Florens får äran att förse mig med de första paret skor. Grattis Florens!

Väl i Florens så har jag upptäckt att vårat schema inte innehåller en visit till S. Felicita och Jacopo da Pontormos mästerverk Deposizione. Skandal!
Tur då att vi har tid på söndag att fördriva bäst vi vill, jag kommer definitivt göra ett besök till mitt absoluta favoritverk från mannierismen.

Över vattnet

2008-10-14T14:11:00.007+02:00

Skepp Ohoj seglarvänner!
Idag tog vi oss över Tibern till Trastevere för att besöka S. Cecilia in Trastevere och S. Maria in Trastevere. Nu kanske ni med anledning av rubriken tror att vi tog oss över Tibern med båt men så var icke fallet, Rom har utmärkta broar, det var bara för att påkalla uppmärksamhet.

Båda kyrkorna har senantika anor och har restaurerats och byggts om under seklerna med 800-tals, 1500-tals och 1700-talstillägg. Att vi besökte båda två var på grund av att vi skulle spana in Pietro Cavallinis fresker och mosaiker i dem som är av utsökt kvalitet. Så utsökt att vi nästan fick hålla tillbaka vår kära professora Sabrina när hon skulle berätta om dem.
Nu är fallet så att uppe hos nunnorna i S. Cecilia fick man inte fotografera och i S. Maria var det en pågående begravning så vi gjorde besöket kort där, tyvärr finns det alltså inga bilder på Cavallinis verk.
Däremot finns det bilder på Stefano Madernos utsökta skulptur av martyren St. Cecilia i kyrkan med samma namn:

Imorgon drar vi till Florens. För oss som gillar konst är det som att släppa lös ett gäng rävar i Skansens inhägnad för kaniner...

Dagens vin

2008-10-12T03:45:00.003+02:00

Alla gillar bubblor och finns det i vinet är det extra fint:
Namn, ursprung och druva är mindre viktigt klockan två på natten men gott var det; så gott att vi plockade in fyra flaskor.

Lördag

2008-10-12T03:37:00.003+02:00

Det är ju helg och därmed gör La Famiglia Svedese Rom osäkert.

2008-10-11T02:40:00.000+02:00

In Nomine Patris, et Filii, et Spiritūs Sancti

Rock n' roll!

Sacro Speco inklusive lunch

2008-10-10T18:05:00.008+02:00

Igår hade vi egen studiedag vilket innebar att vi (helst) skulle spendera dagen med våra egna uppgifter. Personligen har jag som ni kanske känner till Santa Maria del Fiore i Firenze men även Campidoglio och Piazza San Marco här i Rom som kommer att dyka upp inom en snar framtid.
Det var rätt gött att få spendera en dag på institutet och bara glida runt mellan böckerna. Och vi hade även en himla tur; för precis utanför fönstret till våra studieplatser höll byggjobbarna på med att tryckluftsborra bort betongfundamentet till den kran som stått monterad där. Hela dagen: RATATATATATA, så himla fin musik när man läser tyska artiklar från 30-talet med citat på italienska. Nu är fanskapet borta i alla fall.

Tur då att vi idag fick åka på road-trip till Subiaco. Det är den lilla by där Nero bestämde sig för att bygga en villa och anlägga sjöar. Det är även där som St. Benedictus valde att krypa in i en grotta i tre år för att sedan komma ut, sträcka på sig och grunda Benedictinerorden.
På schemat stod två klosterkyrkor: Sacro Speco (grottan) och S. Scolastica men vi hann bara med den första för efter att munkarna kört ut oss råkade vi äta lunch och vilken lunch sedan. Magisk Ravioli con sugo di carne och efter det en fantastisk Vitello al forno con insalata mista, med tillhörande vitlöksbröd, vanligt bröd och vin. Så efter det fanns det inte en chans att vi orkade med S. Scolastica också utan raka vägen tillbaka till Roma.

Så här såg det i alla fall ut i Sacro Speco med fina fresker utförda av hantverkare från Siena på 1300-talet och som verkligen visar övergången från det bysantinska arvet tillbaka mot mer klassiska ideal, en form i vilka Sienamålarna låg i framkant och Duccio var en förgrundsfigur:

Slöfock!

2008-10-08T17:25:00.004+02:00

Jag tror att de andra sitter i biblioteket, jag tror att de är duktiga och studerar.
Själv ligger jag i sängen och läser John Dickie's Cosa Nostra; den ingår inte i kurslitteraturen.

Snart får jag nog ta mig samman och vandra upp hit:

I köket.

2008-10-06T23:03:00.007+02:00

Idag har jag läst, skrivit, läst, analyserat, läst och karakteriserat S. Maria del Fiore så till den milda grad att jag blivit lite lite galen. Därför blir det inget inlägg om dagens aktiviteter på bloggen utan istället en stilstudie över lördagens middag, ett lyckat samarbete mellan gastronomiska storheter från Umeå, Uppsala och Stockholm. Själv var jag ansvarig för köttet för ingen går igång på kött lika mycket som undertecknad (om man inte räknar med undertecknads far men han är ju inte i Rom).

The Crew

The Action

The Result; Kalvfilé fylld med Parmigiano - Reggiano, Grana - Padano och Basilika, toppad med Prosciutto Crudo di Parma.

Välkommen på ett smakprov om du har vägarna förbi önskar köket!

Tivoli

2008-10-05T21:01:00.003+02:00

Idag var det dags för första egna exkursionen och den gick garanterat till Tivoli.

Tivoli är en liten myspys-stad i bergen utanför Rom dit förmögna romare sedan antiken dragit sig tillbaka för lite laidback lantliv. Här byggde man sig enkla gårdar där man kanske lät anlägga en damm eller två eller hundra eller tvåhundra för dra på trissan vilka arkitektoniska skapelser vi fick se. Vi började med en rask promenad till Hadrianus villa, det enorma komplex kejsaren lät uppföra med påminnelser om den då kända världens alla hörn, och som är väldigt väl bevarat för att ha några år på nacken. Efter en kaffe fortsatte vi till Villa d'Este med sina fina takstuckaturer och framförallt fantastiska fontäner och vattenspel. Två poäng till Tivoli; det hade kunnat blivit fler men det var förvirrande att ta sig dit med tåg som inte gick när de skulle, hemliga bussar och en generell attityd till service som mer påminner om hur man i Rumänien gav service till Ceauşescu en kall vinterdag i december 1989. Annars var det väldigt bra och vi hade alla en fantastisk liten utflykt.

Peter, okäääääääj.

2008-10-03T19:40:00.003+02:00

Idag hade vi den stora äran att få gå ner i nekropolen under S. Pietro i Vatikanen. Målet var inte basilikan eller Petrus grav i sig utan det faktum att nekropolen är den bäst bevarade romerska gravplatsen i Rom. Anledningen till det är att man fyllde ut sluttningen där gravplatsen låg med jordmassor för att uppföra Konstantins första Peterskyrka.
Besöket gav en riktigt bra inblick i hur romarna byggde sina arkitektoniskt intressanta nekropoler och det fanns väldigt fina lämningar av murar, fresker, mosaiker och sarkofager.

Det absolut allra bästa med besöket var dock att vi hade en komplett galen guide. Denna lilla italienska Donna, Laura, levererde den mest dramatiska guidade tur jag någonsin varit på. Det började i det första rummet i kryptan där vi snabbt gick förbi några sarkofager för "Theeeeese is justa ordinari vaaatican a-bishops; no importante". Sedan levererade hon en show av aldrig skådat slag med volymväxlingar, tempoförskjutningar, sjukt dålig engelska och katolsk propaganda. Höjdpunkten på turen (men inte för oss konststuderande - lite finare, lite bättre) var när vi kom fram till Petri grav: då fick vi gå fram en och en och titta på ett hål där någon hade satt en glödlampa så det lyste lite mystiskt orange. Laura, med lugn nästan viskande röst: "Arcceologica excevetiön, the glows from the left cames from the tom-b", mycket dramatik för ett hål i väggen. Efter det rundade vi hörnet och fick titta på benen av Petrus, eller som Laura var tvungen att säga: det som Vatikanen tror är Petrus ben för ingen har så klart ingen aning. De var väldigt fint placerade i plexiglaslådor i alla fall. Simon, vår Romexpert pallade inte riktigt trycket utan var tvungen att ifrågasätta Laura, det skulle han inte ha gjort för han fick sig en redig uppläxning i antik arkeologi trots att han är Fil. Dr. och Institutets forskarassistent.
På vägen ut smet vi in i kyrkan men hela Texas, halva Spanien och södra Tyskland var där inne så vi gick ut igen.
Som avslutning på denna första dag hemma hos Ratzinger & Co. kollade vi in fantastisk påvekitsch i fomr av planscher, vykort, flasköppnare, kylskåpsmagneter med mera.

På återseende, Il Papa, vi möts snart igen.

Dagens vin

2008-10-02T23:10:00.003+02:00

Efter att ha spenderat några timmar bland romerska fresker, grekiska skulpturer och etruskiska saker av lera somnade jag sött in för en behaglig men kanske inte så välförtjänt siesta. Passande nog enligt det spanska temat lagade den gode Husmodern (Cecilia) en fantastiskt god Frittata till middag.

Men nu är vi ju inte i Spanien utan i Rom och därför passade vi på att öppna en flaska lokalt producerat vin: Fontana Morella, från år 2007 har stampats av lokala Laziofötter och var ett perfekt komplement till rätten med sin något rustika karaktär. Det var faktiskt så bra att det fick följa med upp i Institutets aditorium för två avsnitt av Rome innan det var dags att krypa till kojs i förberedelse för besöket hos påven och Petrus imorgon.

Coloseum och Kejsarfora

2008-10-01T18:57:00.003+02:00

Då var det dags att gå in i all turisms urmoder; samlingspunkt för all världens frilansande guideverksamhet, prylförsäljning och män som klär ut sig för att fotograferas med inte ont anande amerikanskor och japanskor... Coloseum.
Det är tur att man går en konstvetenskaplig kurs för annars hade det varit rätt enerverande att stångas med Horst, Jackie och Yamato uppför trapporna. Resultatet vi fick av att koppla arenan till dess socio-politiska funktion under principatet och dominatet och dess senare märkliga kombination av martyrium och stenbrott för påvarna bara måste vara mer intressant än när Marco-Maria berättar för sin grupp om "The killinga of the gladiatora waaas avery bloody; imagina the alion biting the head of aslave-a, ha ha ha".
Vi gick sedan över till kejsarnas fora och kontextualiserade dem från antiken fram till idag. Pantheon - som stod på schemat - tar vi en annan dag.

Dagens vin

2008-09-30T23:09:00.002+02:00

Ponte Ai Massi, 2005, Chianti Classico.
Det var dyrt, vi hade redan druckit en flaska innan, det är Chianti (Lecter dricker Chianti).
Det var alltså gööörgött!

2008-09-30T22:43:00.002+02:00

Då har kursen sparkat igång på allvar. Igår var det introduktion till kursen och senare presentation där vi, storstipendiaterna och de fristående forskarna fick presentera oss själva och vad vi gör inom respektive ämne.
Efter det var vi bjudna till Direktör'n där det serverades buffé, vin och kaffe och framåt kvällen kom grappan fram, mycket trevligt.
Idag stod Palatinen och Forum på schemat. Forskarassistent Simon Malmberg gav oss en grundlig genomgång av Domitianus palats och sedan en svängom på Forum som framåt lunchtid förvandlats till en gryta av värme och turister. Intressant var att höra Simons forskning om Palatinen där han presenterar alternativa tolkningar om rumsfunktioner och sedan om Forums olika strata och hur de presenteras idag.
Sedan åt vi rått kött med parmesan och drack vin till lunch.

Imorgon är det Colloseum och Pantheon som gäller. Jag har köpt en gladiatorhjälm jag ska ha på mig.

Home sweet home

2008-09-28T18:12:00.006+02:00

Så här ser det ut i rummet. Större än vad jag trodde; jag föreställde mig en cell med madrass av halm och krucifix på väggen. Här finns fåtöljer, trådlöst nät och dubbla madrasser i sängen. Egen toalett på rummen har vi också, tvättar oss gör vi i Tibern.

Dagens vin

2008-09-27T22:31:00.004+02:00

Efter att ha tagit spårvagnen till Le Tigre och storhandlat styrdes en middag upp bestående av spenaten, basilikan, tomaten och grisen.
Till detta avnjöts en Il Casere; en mycket lättdrucken Cabernet som ändå hade en förmåga att runda av den pikanta kryddningen av köttet. För det facila priset av 2.25 € är det en lunch-hit men inget som får flyga planet hem till Sverige i december.

Första promenixen

2008-09-27T20:57:00.003+02:00

Det är intressant hur tight (tight like a tiger) allt är i Rom. Jag tog en promenad själv för Åsa kände sig krasslig och behövde sova i morse (feber sa hon men jag tror hon varit på vinet). Nåväl, vips sa det så var jag vid Colloseum och möttes av en hord av egenföretagande guider. Följande utspelade sig:

Guide: "You want english guided tour?" (för femtielfte gången)
Jag: "I AM english guided tour!"
Guide: ......?
Jag: Går iväg med ett leende på läpparna.

Dagens vin

2008-09-26T21:45:00.006+02:00

Nåt märkligt rosé för rödvinet var slut (!) i den annars fina Terminal 2 på CDG.
Trots allt hade det en välbalanserad syra som spelade mot bubblorna i Pellegrinon men det får INTE fyra solar.

Resdag

2008-09-26T19:42:00.002+02:00

En rolig grej med att boka flygbiljetter ett halvår innan man reser är att man tycker det är sjukt smart att flyget går från Arlanda 06.40 för då kommer man ner så mycket tidigare. Det man inte räknar med är att man ett halvår senare måste kliva upp 04.15 för att - så trött så man är illamående och svamlar - bege sig ut i höstrusket och sedan vara på alerten i tolv timmar så man inte tar fel buss på Charles de Gaulle och hamnar i Rovaniemi istället för Rom.
Jaja... Gnällspik tycker ni och det tycker jag också för Institutet är hett och Rom är ännu hetare. Pappa är i Italien

Kommer snart!

2008-08-20T11:30:00.000+02:00

Rombloggen börjar inom en snar framtid.